”Tron på demokratin är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism eller socialism. Den innebär en uppfattning om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist.”
På detta sätt formulerar Herbert Tingsten tesen om den demokratiska överideologin i ”Demokratins problem” (1945) – en tes som fortfarande anses vara en viktig grundpelare i svensk politisk kultur.
Som demokratiteoretiker var Tingsten främst en pedagogisk begreppsutredare och idékritiker. Hans tes om den demokratiska överideologin är härledd ur demokratibegreppet som sådant. En tro på demokrati innebär en proceduriell enighet om hur man löser sakpolitisk oenighet.
I sitt stora arbete ”Demokratins seger och kris” från 1933 hävdade Tingsten att ”... demokrati innebär en bestämd organisation av statsstyrelsen, en organisation, i vilken regelmässiga och legalt obundna folkliga opinionsyttringar – i praktiken huvudsakligen i form av val – äro centrala moment”. Tingstens polemiserade här mot fascistiska akademiker (till exempel Carl Schmitt) som definierade demokrati i termer av förverkligande av en ”folkvilja” som inte behöver komma till uttryck i fria val.
De definitioner av demokrati som fascister (och även kommunister) gjorde sig till tolk för var exempel på det som den amerikanske filosofen Charles Stevenson kallade övertalningsdefinitioner (persuasive definitions). Övertalningsdefinitioner används ofta i politisk retorik. De består i en modifiering av en konventionell definition av en värdeladdad term, till exempel ”demokrati”, som syftar till att överföra termens värdeladdning till något annat än det som termen vanligen betecknar.
Tingstens val av definition av demokrati vägleddes av två krav: den skall anknyta till ett ”dominerande språkbruk” och den skall möjliggöra en ”redig framställning”.
Dessa krav kan också tillämpas på definitioner av termen fascism. Om man anknyter till ett dominerande språkbruk betecknar fascism raka motsatsen till en tro på demokrati. En fascist kan – per definition – inte ansluta sig till en demokratisk överideologi. Det var också i den meningen Tingsten använde ordet fascist.
När vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad hävdar att SD är fascistiskt åberopar han en definition av fascism av den engelske historikern Roger Griffin enligt vilken termen betecknar ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. En strävan att avskaffa demokratin är, enligt denna definition, inte ett nödvändigt villkor för att benämna ett parti fascistiskt.
Arnstad hävdar att Griffins definition är ”svår att falsifiera” (Göteborgs Fria 26/7, 2014). Men en definition kan varken falsifieras eller verifieras. En definition är språkregel som väljs utifrån olika lämplighetskriterier.
Om man, i likhet med Tingsten, kräver att en definition av centrala politiska termer skall anknyta till ett dominerande språkbruk och möjliggöra en tydlig framställning är Griffins är definition av fascism olämplig. En central komponent i fascismen, så som begreppet vanligen förstås, är ett avståndstagande från demokrati. Det just därför termen fascism är så negativt värdeladdad. Och värdeladdningen ändras inte av att man förslår en betydligt snällare definition, enligt vilken ultranationalistiska partier som inte vill avskaffa demokratin kan kallas fascistiska.
Dessutom har vissa debattörer svårt för att skilja mellan det konventionella och det ”nya” fascismbegreppet. När Stefan Löfven (DN debatt 6/12, 2014) påstår att SD är nyfascistiskt anför han som skäl att SD inte ”respekterar Sveriges demokratiska institutioner” (vilket han inte ger något belägg för). När han i SVT:s Agenda (7/12, 2014) avkrävs en motivering till sitt starka påstående stödjer han sig på ”forskaren” Henrik Arnstad. Men dennes tes är ju att avståndstagande från demokrati inte ingår i begreppet fascism (varken gammal eller ny).
Ett skäl till denna begreppsliga nyordning sägs vara att man måste ta hänsyn till att en politisk rörelse förändras. Men om både totalitär ultranationalism och demokratisk ultranationalism betecknas som fascism döljs förändringen. En empirisk förändring är inte ett skäl för en språklig förändring. Tvärtom, termernas innebörd bör vara konstant så att man kan beskriva förändringen på ett nyanserat sätt, särskilt om förändringen rör en så fundamental fråga som inställningen till demokratin.
Oenigheten om huruvida SD bör kallas fascistisk beror främst på en terminologisk oenighet, inte en oenighet i sak. Om man skulle beskriva SD:s ideologi utan att använda termen fascism skulle de flesta vara ganska eniga. Partiet är starkt nationalistiskt och kan i viss mening sägas sträva efter den svenska nationens pånyttfödelse. Men ingen hävdar på allvar att SD vill ersätta demokratins spelregler med diktatur.
Varför då ändra på definitionen ”fascism” så att det blir möjligt att kalla SD fascistiskt, trots att partiet inte har en strävan att avskaffa demokratin? Det framstår som helt omotiverat – försåvitt man inte vill ersätta argument med övertalningsdefinitioner.
Det finns ingen ”ism” som passar perfekt för att beskriva SD:s ideologi. Men att avstå från att kalla den fascism, hindrar inte, snarare underlättar, att man tydligt kan tala om SD:s fascistiska ursprung, om deras islamofobi och om deras nationalistiska högerpopulism. Att sätta fasciststämpeln på SD är inte bara sakligt missvisande, det hindrar också en saklig diskussion av de frågor som SD väcker.
Kan SD som parti anses ha anslutit sig till en demokratisk överideologi av det slag som Tingsten formulerade? Ytterst är det en empirisk fråga. Vilken term man använder för att beteckna SD är irrelevant i sak. Avgörande är om SD bekänner sig till demokratins spelregler, vilket ingen har visat att de inte gör.
Men kan man vara demokrat och samtidigt vara emot invandring av nationalistiska skäl? Javisst kan man det. Demokrati är en rättsordning, inte en morallära, som Alf Ross uttryckte det. En rättsordning som innebär medborgarmakt över en stat – en makt som kan användas för att fatta både moraliska och omoraliska beslut. Vilka beslut som är omoraliska eller moraliska kan det demokratiska samtalet hjälpa oss att nå insikt om. Låt oss vårda det!