Marie Söderqvist Tralau, debattör och vd för analysföretaget United Minds, har precis kommit ut med boken Status. Vägen till lycka. Varför? Jag blir inte riktigt klok på vad det är för slags bok - bortsett från att den förstås vill kapitalisera på människors önskan att nå hög status, i en tid när det gamla klassamhället ersätts av nya sorters markörer. Här finns å ena sidan information om det egna företagets undersökningar om vad som anses ge status, å andra sidan en översiktlig genomgång av statusteorier (lite Pierre Bourdieu, lite Alain de Botton). Å tredje sidan är det en självhjälpsbok, med budskapet att hög status och strävan efter det är bra och gör dig lycklig.
Här finns råd av typen: "Säg inte: Jag och min man har varit gifta i femton år och vi är så trötta på varandra.
Säg: Vi firar kristallbröllop i år och ska åka iväg på en långresa bara han och jag, och vår bröllopstärna och bestman med sina respektive ska också följa med."
Söderqvist Tralau råder läsaren att ha tidningarna Mama och Family living som förebilder, ty där "förevigas lyckliga, snygga familjer i väldesignade hem och sommarhus med trevligt klädda barn."
Här någonstans börjar jag misstänka att författarens egentliga ärende är att förmedla en särskild syn på hur samhället bör se ut - befolkat av pengaproducerande individer som lever i kärnfamilj. Och hur det än är, hur du än mår, håll god min.
"Säg inte: min man är hopplös, han vet inte hur man får i gång dammsugaren.
Säg: Min man är så duktig på att stryka att jag helt har slutat med det."
Det är som om boken Status helt har missat - alternativt gör allt för att motverka - en annan, enligt min mening betydligt mer befriande samhällstendens: avståndstagandet från perfektionismen och falska fasader.
Författaren Sara Kadefors nya roman Borta bäst, om en kvinna som lämnat sin medelklasstillvaro men gör allt för att upprätthålla fasaden, visar på det absurda i detta. När Kadefors talade om romanen på Bokmässan i Göteborg förra helgen blev det till ett samtal om hur ointressant och rentav sorgligt det är med människor som låtsas att allt är så himla bra och fint hela tiden.
Människan är helt enkelt inte perfekt. Det var också utgångspunkten för en stort uppslagen artikel av författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz i DN förra söndagen. Med stöd i samtida företeelser som den populära Facebook-gruppen "Family living - the true story", där människor visar upp sin ostädade vardag, argumenterar Hadley-Kamptz för ett mer accepterande samhälle: "Bakom drömmen om det perfekta döljs förtryck mot de avvikande, individuell ångest och ett desperat städande i såväl hemmet som samhället."
Jag kan bara instämma.
Family living, nej tack
Status eller ej - jag vill inte leva som i Family living, skriver Lisa Irenius.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.