Fallet Mohamed Omar är märkligt – och samtidigt typiskt. Först var han mediernas gunstling som moderat muslim och sedan blev han en paria då han gick ut som islamist, och nu gör han avbön som radikal islamist. Han är en mänsklig kameleont. Egentligen är Mohamed Omar främst ett mediefenomen. I dagens medievärld gäller det att till varje pris synas och att synas så ofta som möjligt, var som helst och när som helst. Syns gör man genom att uttala bestämda och provokativa åsikter och på sätt få en medieprofil. Medierna skapar därför en ny personlighetstyp där extrem egoism paras med en lika extrem manipulativ förmåga. Omar är ett exempel på detta. Egentligen är han ett exempel på alla andra Omar som flimrar förbi i mediecirkusen.
Vi har det medieklimat vi förtjänar och därför har vi också hur många Omar som helst som gör allt för att synas. Idédebatten är för länge sedan död. Nu gäller bara egotrippat åsiktsmanglande där åsikterna i sig inte är det viktiga utan det är själva egotrippandet. Vill vi ha ett sådant samhälle?
Till sist blir vi alla Omar utan moralisk ryggrad men med hur många mediemässiga åsikter som helst. Det här påverkar också vårt dagliga umgänge och inte minst umgänget med idéer och ideologier. Kunskap får vika för ytligt tyckande. Idealet blir att ständigt vara uppkopplad och twittra och blogga och helst dyka upp i någon soffa i tv.
Jag är konservativ nog att tro att det finns en mänsklig identitet som skapas utanför medieljuset och informationsbruset.
Jag är också konservativ nog att tro att det är ett identitetsarbete som pågår hela livet och som sker i det tysta.
I vårt allra hemligaste och det innersta som förr brukade kallas själen.
Det vi kan lära oss av fallet Mohamed Omar är nödvändigheten av självkritik från mediernas sida och hur viktig en ständigt pågående debatt om mediernas roll i samhället är. Det var Expressens dåvarande kulturchef Björn Wiman (i dag kulturchef på Dagens Nyheter) som publicerade och betalade extra för Omars artikel där han kom ut som islamistisk extremist i januari 2009. Nyckelorden i debatten om medierna måste bli etik och ansvar.