En snöboll av dumhet i rullning

DEBATT. Johan Lundberg och hans hejdukar målar upp en verklighet som inte finns, skriver Uppsalapoeten Krister Gustavsson.

Kultur och Nöje2007-06-25 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Johan Lundberg för någon månad sedan i Expressen drog igång den här sommarens litteraturdebatt med sitt angrepp på den i hans ögon konstförstörande förlags- och maktorganisationen OEI sattes en snöboll av dumhet i rullning som sedan inte har gått att hejda.
Som i alla politiska debatter blir även poesivärlden snabbt uppdelad i ett Vi och ett Dom, där Vi är de goda och kloka och De andra bara falska och obegåvade intrigörer. Det sorgliga med Johan Lundberg och hans hejdukars kritik av poesisverige är att de målar upp en verklighet som inte finns. Självklart blir argumenten från båda håll då också korkade, liksom exemplen felvalda. Resultatet blir ännu ett bidrag till den allmänna fördumningen.

Nu har den debatten nått även UNT med ett senaste inlägg den 16 juni.
Tillsammans med den utmärkte och intressante Uppsalapoeten Mohamed Omar upprepar Johan Lundberg här sina teser om en korrumperad elit som aktivt kämpar för att trumfa igenom en obegriplig smörja till poesi. Jag har levat och verkat länge i detta textland och vet att den bild Lundberg och nu även Omar tecknar är falsk. Den poesi som skrivs i dag är inte skriven efter någon mall eller för att vinna medlemsskap i kotterier. Ingen poet orkar i längden skapa efter parti- eller regelbok. Det räcker med att titta på bredden hos den poesi som publiceras och recenseras på ett respektfullt sätt i dagstidningarna för att insé att Lundberg och Omar debatterar utifrån en skenbild. Man kan undra vilket märkligt kotteri till exempel Birgitta Lillpers, Johan Jönson, Ulf Eriksson, Ida Börjel, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Eva Ström, Göran Sonnevi - och Mohamed Omar själv - i så fall tillhör? Till detta kan läggas att en av det senaste decenniets viktigaste litterära händelser, om man får tro kritikerkåren, är återutgivningen av sjuttio- och åttiotalspoeten Willy Granqvist, som inte ens kan ha föreställt sig någon "språkmaterialism", och än mindre intresserat sig för den.

Jag kan för mitt liv inte se någon estetisk tvångströja sittande på de inbördes helt olika men ändå betydande författarskap som är i full rullning just nu. Alla skriver utifrån en inre övertygelse, i akt och mening att försöka förstå sig på tillvaron - precis som ni två gör. Hur skulle något annat vara möjligt? Till och med de poeter som på ideell
basis driver det pyttelilla förlaget och tidskriften OEI skriver på allvar, vilket kanske låter som en omöjlighet för vissa. Men det är faktiskt så att nästan alla menar något med det de skapar.
Konsthistorien är berättelsen om verklighetsuppfattningens dialektik; stilar uppstår och försvinner, konstnärsgäng formeras och tar plats en stund, men efterträds av nya. Allt som finns finns både i brist på tillräckligt motstånd och i kraft av sin egen styrka. Att då beskärma sig över att ett tomrum fylls ut av något som orkar hävda sig just där och just då är som att klaga på naturlagarna, ni vet det där att vatten rinner, lufttryck utjämnas, liv söker livsutrymmen osv. Också konsten och poesin rör sig på det där sättet, lånar plats där något gammalt har förtvinat och dött undan.

Hjärtskärande och grym är dock insikten att det konstnärliga fältet aldrig har varit en demokratisk institution. I konsten råder inte den sorts rättvisa som består i att hos någon högre instans kunna klaga sig till en plats man inte själv orkat inta. Om det skulle vara så att det bara finns ett enda stilmässigt livsutrymme i den svenska samtidspoesin kan man bara anklaga sig själv för att man inte orkade ta sig dit före de andra.

Men det poetiska samhället är, tack och lov, inte uppbyggt i en enda monolitisk hierarki, med ett enda estetiskt finrum där bara några få slipper in. Snarare handlar det om ett klansamhälle med flera mindre maktgrupperingar, och flera mindre finrum, det ena preciösare än det andra. Om man nu finner njutning i att hämnas en förmodad orättvisa så kan jag trösta Johan Lundberg och kanske även Mohamed Omar med att deras klaner snart också kommer att ha tolkningsföreträde - varsin liten stund. Men jag ska ge er ett litet tips på vägen: Den där "språkmaterialismen" ni och andra förfasar er över är redan död. Jag säger det i all välmening så att ni inte ska behöva slita ut er i onödan genom att fäkta med ett spöke.
Och kan någon av er kanske förklara för mig vad denna "språkmaterialism är eller var för något? När såg man den först? Var det under antiken, under renässansen, under romantiken, eller i det svenska 1960-talet? Var det kanske i folkpoesin den fanns, eller i barnkammarrimmen? Kanske finns den bara hos er själva medan ni sitter vid era tangentbord och
konstruerar "begripliga" texter?