En poesi som glömmer bort världen
DEBATT. Jag känner inte igen mig i Johan Lundbergs bild av poesiklimatet, skriver Magnus Dahlerus.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Huvudangreppet har varit på tidskriften OEI och dess teorier om poesi. Lösningen tycks vara att de inte skulle uttrycka vad de tycker.
Men tycker, det gör alla, Lundberg tycker bara att poesi ska se annorlunda ut än den han tycker OEI står för. Han ger själv ut med ena handen vad han försöker ta med andra. Han börjar med att slå vakt om en ostryd poesi. Men det visar sig att han vill ha en poesi som "engagerar och bryter in i människors liv igen" Och han är upprörd över att "poeterna har noll inflytande i samhällsdebatten" (Expressen 31/5).
Det är som om Lundberg vill att poesin ska glömma bort omvärlden. Men ingenting skapas ur tomma intet. Att litterära ismer har uppstått som reaktioner på det som de ansett vara det etablerade. I det avseendet vore det förstås roligare om Lundberg sammankallade en grupp unga poeter som gick till angrepp mot det som de tycker att OEI står för, vare sig det stämde med verkligheten eller ej, med en ny poesi. Men det är inte hans ärende. Han vill istället rädda poesin från en död som han förutspår.
Han liknar en kirurg utan skalpell. Jag känner inte riktigt igen mig i Lundbergs bild av poesiklimatet. Bara den som tittat i en bakvänd kikare kan tycka att den svenska poesin är likriktad just nu. Till exempel, är det är lika långt mellan Johan Jönson och Bob Hanson som mellan nordpolen och sydpolen.
Varför diskuterar inte fler populärmusikens texter som poesi? Här finns mycket av det som är lättförståeligt och engagerande, som så många efterlyser i den skrivna poesin. Dessa texter har skiftande kvalitet, allt från att vara vitala till att vara unkna. Det räcker att den skvalar i radio, MTV och datorn. Där får dessa texter mer än gott om utrymme. Varför också göra den skrivna poesin till trallvänliga refränger. Den lättförståeliga lyriken finns att läsa i skivkonvoluten.
Poesin är - i alla fall är många oroade över det - en marginell företeelse som bara blir mer och mer marginell. Men i en aspekt är den en reaktion på det lättillgängliga. Det behöver finnas en stark position vilka vänder upp och ner och ut och in på språket och världen. En som inte låter sig styras av att bli så populär som möjligt för att ge pengar i plånboken. Det behövs en poesi som riskerar att bli helt oförståelig. För att ge plats till läsarens vilja att förstå mer. Och dessutom förstå att världen faktiskt är rätt komplicerad.
Jag undrar varför så många stipulerar en latent publik, som inte läser, för att de inte förstår. Jag tror att läsaren vill ha komplikation och inte bara schabloner. Jag tror att läsaren vill läsa dikter som belyser världen och språket på ett nytt sätt. Jag tror inte att läsarna vill sitta och dunka varandra i ryggen och kvittera dikter med ord som: "där satt den" eller "så vackert formulerat" och genast brodera citat till väggbonader.
Varför skulle poesin närma sig den snabba kulturen som flåshurtigt springer fram utan att stanna upp och reflektera. Det är kanske först och främst det som är hotet mot att poesin marginaliseras: kravet på att allt ska vara lättsmält underhållning. Ska poesin stöpas i MTV-format för att överleva är priset kanske för högt.
Jag vill ha en långsamt smältande poesi byggd på djupa tankar. Och mer.
Men likriktning. Kom igen. Titta på Ida Börjels dikter och jämför dem med Johan Jönsons - båda med böcker utgivna på OEI. Börjel har en säregen absurd humor med många bottnar. Jönson komplicerar de politiska med ett djup och en komplikation som, för övrigt, samhällsdebatten kunde använda lite oftare. Båda förträffliga poeter.
På förlagssidan har de senaste åren tydliggjorts att det finns fler förlag än de stora, här har förlaget H-ström gjort ett stort arbete med att samla de mindre förlagens utgivning i en katalog två gånger om året. Det finns fler intressanta poeter, på små förlag, av mycket god kvalitet, som på så sätt nått ut.
Här anar man en slags mångfald, och då gäller det att byta positioner och inte fortsätta att fylla i det vanliga kalgobingot som cementerar positioner. Jag anar en öppenhet att ta vara på. Och det gör man inte genom att avskaffa OEI. Tillsätt istället mer.