I dag är blott den fjärde dagen på UNT:s månadslånga försök att förse samtliga recensioner med betyg/kajor. Och eftersom jag så sent som i onsdags diskuterade betygens för- och nackdelar i en krönika lovar jag att försöka undvika upprepning.
Men jag konstaterar att den här frågan har väckt intresse. Den har omskrivits i såväl bloggar och medietidningar som på andra kultursidor. Reaktionerna spänner från jubel till fasa. Flera tänkvärda synpunkter har framförts. Författaren Daniel Åberg beskriver på sin blogg betygsättning av litteratur och teater som ett erkännande av de konstformer som redan i dag betygsätts (film, musik). Aftonbladets Martin Aagård uppskattar också försöket att jämställa filmkritik och litteraturkritik, men påpekar helt riktigt att man riskerar få ett problem med betygsinflation på kultursidorna (AB 19/11): hur intressant blir det om de alla böcker får fyror? (Det råkar faktiskt vara fallet i dagens tidning.) På bloggen Flanera.se väcker Axel Sjöstedt den viktiga frågan om recensentens makt i förhållande till en författare.
Mer svårbegripligt är det när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försöker göra betyg till en fråga om huruvida det är en liberal tidning eller ej (AB 18/11). Vad i hela friden har det med saken att göra? Det förklarar hon aldrig. Upplysningsvis kan nämnas att socialdemokratiska Aftonbladet betygsätter pocketböcker - och själv satte Linderborg utan betänkligheter betyg på litteraturåret 2010 i torsdagskvällens Babel (det blev ”en stark tvåa”). En av hennes invändningar är att det är svårt att göra ett sammanfattande omdöme av något så komplext som en bok.
Det är klart att det är svårt att betygsätta litteratur - precis som film. Det är en utmaning att ge ett samlande omdöme och slå fast om ett verk är bra, rentav mästerligt - eller dåligt? Den stora frågan är om det överhuvud taget är önskvärt, ja om vi vill att en recensent ska göra något slags sammanfattande värdering.
Therese Eriksson för ett tänkvärt resonemang om det i UNT (19/11). Jag håller helt med henne om att kritik ”handlar om att skapa ett samtal om litteratur, sätta verket i ett litterärt och samhälleligt sammanhang, diskutera stilistik och berättarteknik”. Och självklart ska kultursidan inte vara någon ”köpguide”, bevare mig väl. Hon skriver att kritik handlar ”om att försöka, om att pröva”. Jag håller med om det också!
Det är ju just vad vi gör under det här månadslånga försöket: prövar och undersöker ett annorlunda arbetssätt.
Men jag tycker att kultursidan också ska vara en plats där man tar ställning; i förhållande till idédebatten, samtiden, historien och ja, i förhållande till de kulturella verk kultursidan analyserar. Jag vill gärna veta hur en kritiker som Therese Eriksson värderar ett verk, för jag har hög tillit till hennes omdöme.
Men just nu vill jag också veta vad du tycker. Du som läser det här. Särskilt om du inte själv arbetar med journalistik eller kultur. Tycker du att frågan över huvud taget är av intresse? Jag har full respekt för om du inte tycker det.
Jag undrar bara ärligt och nyfiket, för de som har reagerat på vårt försök är till allra största delen personer som är direkt berörda av betygsättning: recensenter och kulturövare.
Och ändå är det ju er läsare vi gör tidningen för.