Det är inget fel på entreprenörer med vilda idéer. Det är tvärtom betryggande att veta att det finns några som törs göra det där som alla andra avråder ifrån. Men Uppsalabornas behov av arbete är en alldeles för viktig fråga för att den ska bli ett argument för något som har sitt ursprung i någons fantasivärld och vars etiska kompass verkar snurra lite som det faller sig.
Så kallad edutainment kräver oerhört stora vetenskapliga resurser. Det förutsätter stora forskargrupper och intensiva forskarkontakter med universitet runt om i världen. Det kräver ständigt uppdaterade museipedagoger. Det kräver en mycket finstämd dialog med de pedagogiska institutionerna, eftersom undervisning och underhållning är som att blanda nitroglycerin på en galopperande häst. Det kräver i stort sett allt som Fullerö Park inte hade tänkt på.
Förutom någon enstaka personlig kontakt har Fullerö Park inte tagit kontakt med en enda av de världsledande vikingatidsexperter som jag har talat med. Det är inte heller sant att Fullerö Park har ett ”samarbete” med Societas Archeologica Upsaliensis, SAU. Inte heller är det sant att Riksantikvarieämbetet eller kulturdepartementet uttryckt något som helst stöd för denna bottenlöst vulgära version av förmedling. Jag är inte så säker på att länsstyrelsen heller är särskilt begeistrad. Jag kan försäkra att en överväldigande majoritet av forskare i historievetenskaperna ser detta projekt som en total katastrof och tillbakagång till gamla idéer om förmedling.
Trots det har jag under loppet av en vecka från politiskt håll fått höra att Fullerö Park har förankrat sina idéer hos internationella experter och ett överentusiastiskt riksantikvarieämbete, en lika engagerad arkeologisk institution från Uppsala universitet, ett överlyckligt och intensivt samarbetande SAU och till och med en jätteglad Länsstyrelse. I synnerhet älskade de idén om en tre-dimensionell Freja. Tack vare den svårmodiga tystnadskulturen inom svensk arkeologi är det just den bilden av vetenskapssamfundets godkännande som drivit fram Fullerö Park-projektet. Men om yrkesverksamma arkeologer och forskare för en gång skull skulle sluta agera som förskrämda offer, ta bladet från munnen och kanske engagera sig lite i de debatter som rör deras framtid, är jag övertygad om att resultatet skulle bli en orkan av vrede. Det är just företeelser som Fullerö Park som vi absolut vill slippa, detta är inget annat än just den vetenskapliga mardröm som vi hoppades ha jagat bort.
Under de år jag var medlem i Gamla Uppsala museums vetenskapliga råd, fick jag höra och läsa de mest häpnadsväckande förslagen från Fullerö Park. Ända sedan projektet presenterades har företrädarna för projektet rejält trampat i klaveret. Jag kan konstatera att synen på historisk forskning, som har uppfattats som ”tråkig”, och på Gamla Uppsala museum som ”urtrist”, inte en bra början om man påstår sig vilja göra edutainment. De alternativ som presenterades vittnade om anmärkningsvärda kunskapsluckor, och innehöll element av en historieskrivning som möjligen gick hem på 1930-talet. Det uppenbara agget mot Gamla Uppsala museum, oviljan att ta till sig kritik och oförmågan att begripa att man bör kunna något, innan man ska lära någon annan, var så tydlig, att projektet blev ett sorgligt skämt. Och sedan dess har det inte blivit bättre. Att splittra Fullerö Park i en fantasidel och en faktadel vittnar om dålig kreativitet och är ett underkännande av den egna kompetensen. Det behövs ingen fantasi, det behövs inga lögner, för att göra historien intressant.
Fotnot: Vikingarna uppfanns på 1800-talet och Gamla Uppsalas storhetstid var inte vikingatiden.