Det gäller poesins överlevnad
KULTURDEBATT. Bo Gustavsson avslutar debatten om ny och gammal poesi.
Foto: Scanpix
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I början av sin artikel den 2/1 säger Dahlerus att han vägrar ställa upp på en polarisering mellan äldre och nyare lyrik. Gott så! Men resten av artikeln ägnar han åt att än en gång insinuera att jag bara bryr mig om döda poeter. Jag bryr mig om både döda och levande poeter men mest bryr jag mig om poesins överlevnad. Det första förlagen drar ner på i kärva tider är lyriken. Diktböcker säljer inte och därför vill inte heller bokhandlare befatta sig med dem. SVT:s enda litteraturprogram, Babel, handlar aldrig om poesi.
Situationen förvärras ytterligare av att nyskriven poesi sällan recenseras i dagspress. Några få diktböcker får allt utrymme medan de flesta tigs ihjäl. Genom sitt flockbeteende sviker dagspressen sitt uppdrag att stå för en bred kulturbevakning. Men intresset finns där ute någonstans vilket poetry slam-rörelsen och poesi på nätet är ett exempel på.
Ändå är det ett faktum att varken döda poeter eller livs levande exemplar kan göra sig hörda i mediebruset. Vad har Wallace Stevens att sätta emot Anna Anka eller Stjärnorna på slottet? Därför är det så viktigt att åtminstone någon enstaka kuf går mot strömmen genom att hojta till att översatt lyrik har sitt kulturella värde.
Det innebär inte att jag vill att alla ska skriva som Stevens eller för den delen Gunnar Ekelöf eller Tomas Tranströmer. Tiderna förändras och lyriken med dem. Låt tusen blommor blomma inom poesins konst! Kanske kan vi då trots allt hoppas på poesins överlevnad ända in på 2020-talet. Det vore ju fantastiskt om den äldsta litteraturformen lyckas överleva i Sverige ännu ett decennium.
Litteraturen existerar inte utan sina läsare. Det är en floskel som är sann. Definitionen av god litteratur är just att den läses inte därför att den är nyskriven eller dagsaktuell utan för att den känns levande. Syret på dagspressens kultursidor är levande litteratur. Därför vill jag fortsätta att läsa och skriva om såväl nyutgiven som äldre litteratur även om det kan kännas som om både jag och poesin är inne på vårt sista decennium.