Debatt
EU och medierna
Häromveckan censurerades en tysk tv-kanal, ARD. En domstol förordade på begäran av vänsterpartiledaren Gregor Gysi att tv-bolaget måste stryka ett avsnitt i ett tv-program innan det sändes. Den förbjudna texten kom dock ut i andra medier:
”Dessa dokument visar att Gysi var något mer än en advokat, att statsnyttan ofta vägde tyngre än hans klienters öden. Och att Gysi inte bara talade med SED:s ZK [Socialalistiska Enhetspartiets centralkommitté] utan också med Stasi då det handlade om att göra DDR:s enhetsparti en tjänst.”
Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna.
Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009.
Rättegångar om censurförelägganden, som gör det otillåtet att trycka eller sända vissa yttranden eller bilder, är inte ovanliga i Tyskland. De är tvärtom ganska vanliga, även i Storbritannien. De förekommer också på andra håll, som i Danmark.
Ett annat färskt exempel är en bok om Franz Josef Strauss, försvars- och finansminister i Bonn och senare ministerpresident i hemstaten Bayern från 1978 till sin död 1988. En tidigare tjänsteman i Bayerns finansdepartement, Wilhelm Schlötterer, uppger i boken att Strauss samlade på sig en väldig förmögenhet (miljarder kronor i dagens penningvärde) gömde pengar i Schweiz och skyddade vänner från rättsväsende och skatterevisioner.
I det fallet misslyckades censurförsöket. Men inte för att det var någon juridisk omöjlighet. Domstolen tyckte att Strauss släktingar i just det här fallet inte hade nog med skäl för det försäljningsförbud de hade begärt.
Det blir senare en vanlig ärekränkningsrättegång, för förtal av avliden som det skulle heta i Sverige. Men medan tv-kanalen ADN tvingades klippa i ett program innan sändning så får Schlötterers bok ännu visas på bokhandelshyllor.
Vad fallen belyser är att starka auktoritära inslag lever kvar i mediejuridikens strukturella uppbyggnad även i helt centrala EU-länder. Förhandsförbud är inte som i Sverige en enligt grundlagen omöjlig form av ingripande. Tvärtom – statsmakt och privata intressen kan få domstolsförelägganden om att klippa i tv-program i förväg, hindra artiklar och böcker innan publicering, eller förbjuda tryckningen av bilder med vissa motiv.
När den nationalistiska högerregeringen i Ungern inrättar en kontrollmyndighet för massmedierna är den inte så helt isolerad i sin syn på det fria ordet. Det är dessvärre en realistisk bedömning att det kan bli svårt att få en allmän uppslutning inom EU för att sätta politiskt tryck på Ungern på grund av restriktionerna för det fria ordet.
För svensk del är det här framför allt en viktig kunskap inför Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande om ett knappt år. En av dess huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Även där medier kanske i slutändan skulle kunna stå emot olika juridiska angrepp kan tystnaden tillta. Redan risken för en dyrbar process med juridiska gråzoner och svårbedömda risker kan vara tillräcklig för att de ekonomiska farorna ska väga tungt och få det publicistiska modet att svikta.
Det är ett sådant ekonomiskt hot som den ungerska lagstiftningen har hängt över alla som försöker bedriva journalistik.
Åke Wredén
tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda, nu frilansskribent inriktad på bland annat tryckfrihetsfrågor