Devisen i universitetets aula slår inte fast vad ”tänka rätt” innebär, utan uttrycker en strävan som alla akademiker bör dela, skriver Mats Lundström.
Det avgörande skälet för att Thorilds devis bör tas bort är, menar Leif Lewin, motivet bakom inskriptionen. Dåvarande rektorn, C.Y. Sahlin, ville kritisera 1880-talsradikalen Knut Wicksell för hans frigjorda syn på samlevnad och preventivmedel.
Men rimligheten i devisen bestäms inte av motivet till att den ristades in. Lewins retoriska lustighet om toalettbyten förmår inte dölja att han begår det som i metodböckerna i idéanalys kallas ”det genetiska misstaget”; giltigheten av ett påstående påverkas inte av förklaringen till att det uttrycks.
Om man tillämpar den Lewinska tolkningslogiken på den strof ur Biskop Thomas frihetssång om Engelbrekt som Lewin vill ersätta Thorilds devis med, skulle vi få en inskription som vill uttrycka ett försvar för svenskt nationellt självbestämmande gentemot Danmark och Kalmarunionen. Då skulle devisen, enligt Lewins logik, kanske kunna åberopas för att motarbeta EU-vänliga forskare. Det vore naturligtvis absurt.
Inte heller Thorilds motiv till att formulera texten i devisen är avgörande för hur den bör tolkas. Valet av tolkning begränsas endast av ordens innebörd. Och läser man vad som faktiskt står i devisen är det svårt att slå fast att den uttrycker ett motstånd mot forskningens frihet. Devisen säger inte vad som är rätt och den säger inte vem som har rätt. Framförallt säger den inte att fria tankar är förkastliga eller att de bör undertryckas.
Mitt skäl för att ge en kortfattad idéhistorisk presentation av Thorild var att visa att hans kamp för yttrande- och tankefrihet kan inspirera till en frihetlig tolkning av hans devis – en tolkning kan åberopas i försvaret för akademins frihet att självständigt bedöma vem som tänkt mest rätt.
Denna poäng missar Jan Lindegren i sitt inlägg i Svenska Dagbladet (1/11). Han citerar själv högskolelagen som säger ”att all forskning och utbildning skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (HL kap 1 §2). Häri ligger ett krav på att tänka rätt. Och det är, vilket Lindegren mycket riktigt hävdar, akademins uppgift att – oberoende av statsmakten – se till att detta krav uppfylls.
Gina Gustavsson (UNT 13/10) vill nyansera bilden av Thorild. Samtidigt hävdar hon att ”Thorilds tänkande strider mot kärnan i all akademisk verksamhet: det fria och jämlika sanningssökandet”. Detta hårda omdöme framstår inte som särskilt nyanserat – Thorilds svärmiska elitism till trots. Thorilds tänkande, som var sammansatt och dynamiskt, låter sig inte beskrivas så svepande.
Men devisdebatten handlar varken om Thorilds eller Sahlins vetenskapliga och politiska omdöme. Därför är det lite missriktat att, som Gustavsson gör, framhålla den mer politiskt och akademisk korrekte Erik Gustav Geijer som någon som ”vi” kan betrakta som en ”uppsaliensk inspirationskälla”. Vi varken kan eller behöver enas om Geijer som inspirationskälla. Vi behöver inte heller enas om att ”vi kan ha samma oförtröttliga aptit på både frihet och sanning” som Geijer framhöll. Det räcker med att vi enas om att tankefrihet är ett omistligt medel för att göra vårt jobb – att försöka tänka rätt. Och det motsägs inte av devisen. Därför är det också omotiverat att rista in en ”inverterad version” av devisen, som Du Rietz föreslår.
De som vill ta byta ut Thorilds devis gör misstaget att tolka in ett substantiellt innehåll i ”tänka rätt”. Men, vilket tål att upprepas, devisen säger inte vilka tankar som är de rätta. Den uttrycker bara ett principiellt mål med akademiskt tänkande. Ett mål som de flesta inom akademin, även de som deltagit i denna devisdebatt, torde dela. Det faktum att vi är oeniga om vilka tankar om devisen som är de rätta visar bara att vi tar detta mål på allvar.