Förra veckan spreds bilderna av den treåriga Alan Kurdis likbleka kropp, uppspolad i vattenbrynet, ansiktet halvt dold i sandstranden. Bredvid utför en turkisk polis sitt arbete, ännu en dag vid Europas gränser, Alan Kurdi är långt ifrån den första att falla offer för Europeisk gränspolitik. Det har redan noterats att något hände efter bilden. En väckarklocka som skapade ett före och efter. Vissa ikoniska bilder har den förmågan att tränga genom mediabruset och skapar ett slags ”kollektivt minne”, men varför just denna bild? Till viss del handlar det nog om tajming, men också om vad och vem som skildras, barn – per definition oskyldiga till den konflikt som pågår – väcker empati av en rad olika orsaker.
Men det handlar även om hur det skildras. Susan Sontag skriver i sin kända essä "Regarding the pain of others" att de ikoniska vittnetsfotografierna inte sällan är estetiskt tilltalande, tvärtemot en vanligt idé att det dokumentära inte får bli för estetiskt, alltså för likt konst. Den antitetiska spänning mellan det oerhörda i ett drunknat barn och det banala i en vardagligt polisiärt arbete får fotografier att vibrera. Det finns något spektakulärt i alla ikoniska bilder, eftersom det spektakulära i hög grad är en del i ett religiöst narrativ, genom vilket lidandet genom den västerländska historien förståtts. Det stilla ansiktet hos Alan Kurdi liknar i hög grad hur Jesus ansikte skildrats – slutna ögon, lätt nerböjt huvud, uppåtvända handflator.
I den kristna traditionen kopplas lidande och smärta till ett offer, och offret till hänförelse. Finns det en njutning i att se smärtan hos andra? Om det finns är det sällan något vi vill eller vågar erkänna, men att vi inte kan titta bort från trafikolyckan handlar nog inte bara om nyfikenhet, utan även om begäret i att se det skändliga. Åsynen av olyckan och lidandet är hänryckande på samma gång som den är outhärdlig. Vi tittar, vänder bort ansiktet, och tittar igen. Som Sontag skriver, för ”att ett fotografi ska anklaga, och möjligen ändra beteende, måste det chockera.”
Fotografier gör det avbildade subjektet till objekt, den gör livet till ett tecken på liv. Det är en av fotografins ofrånkomliga operationer. Alan Kurdis kropp blir i viss mån ett objekt att betrakta, att chockeras över och hänföras av. Fotografiet ersätter den materiella kroppen med ett tecken vilka kan beteckna en rad olika frågor, känslor och kroppar, och dessa tecken kan i det kollektiva medvetandet förvandlas till en symbol.
För det vi ser på fotografiet är inte bara Alan Kurdi utan alla de försvarslösa barn som tvingats fly det sönderfallande Syrien för att söka sig till en tryggare ort. Vi ser även i den drunknade kroppen ett möjligt öde för våra egna, vänners och släktingars barn. Fotografiet blir ett bevismaterial i en pågående rättegång om eventuell europeisk skulden till katastrofen. Samtidigt som, en symbol skapas publiceras en rad bilder när Alan Kurdi fortfarande är vid liv. Dessa fotografier kan läsas som ett försök att återupprätta Alans individualitet, en individualitet de flesta aldrig riktigt kommer kunna greppa eftersom den – individualiteten – endast finns representerad på bilder. Fotografiets tecken visar spår av liv här har ett liv funnits, en pojke som har skrattat och lekt, men saknar i sig själva liv.
Dessa försök är lovvärda. Alan Kurdi förtjänar att bli sedd som människa och barn, men det är som symbol han kommer att bli ihågkommen. Förhoppningsvis en symbol för när det vände, när Europa än en gång blev humant.