”Enda intervjun efter ’Lilla hjärtat’-bråket” skriver Vi på omslaget till sitt augustinummer. Nja, riktigt så är det inte. UNT:s Ellinor Skagegård talade med Stina Wirsén om Lilla hjärtat redan i april i år, i samband med en utställning tecknaren hade på Bror Hjorths hus.
Apropå debatterna om rasismen i Tintin, Tomtens julverkstad och Lilla hjärtat minns jag en kommentar som en av mina vänner fällde om att schablonbilder i tecknade serier: Tar man bort dem blir det inget kvar. Det är ett påstående som förstås går att kritisera. De tre ovan nämnda serierna går t ex inte att diskutera ur samma utgångspunkt. De är skapade av olika människor i olika tider.
Så här i efterhand kan man tycka att en del i debatten var onyanserat. Hur många har egentligen läst Lilla hjärtats repliker? Inte jag. Men å andra sidan är många av oss i den priviligierade världen blinda för de koloniala strukturer som lever kvar.
I nya Vi läser nr 4 aug-sept får man träffa Martin Kellerman, skaparen av den självbiografiska serien Rocky. På frågan om hans kompisar känner sig uthängda i hans serie svarar han att de är luttrade. De säger ifrån om det är något de vill att han inte ska teckna.
Så kan man förstås lägga upp det i en mindre krets av vänner. Trots det är det ändå så att en av dem brukar reagera starkt på hur han framställs när det kommer i tryck. I det offentliga rummet blir allt extra tydligt. Och då det blir bråk, berättar Kellerman.
När Wirsén talar med UNT i april menar hon att allt hon säger blir förvridet.
Det blir helt enkelt ofta fel, trots goda intentioner – kanske för att det stora sammanhanget inte är helt uppenbart. Bara en sådan liten oförarglig sak att Vi skriver att de gör den enda intervjun med Wirsén efter hjärtebråket. Nu rättar vi till det. Sedan ska vi ta itu med det andra, det verkligt svåra och viktiga.