Apropå PO-debatten

Det pressetiska systemet går i otakt, skriver Gunnar Carlsson

STOCKHOLM  20071115

Nya Pressombudsmannen Yrsa Stenius medverkar vid fackförbundspressens Dag på Lärarnas hus i Stockholm.

Foto: Anders Wiklund / SCANPIX / kod 10040

STOCKHOLM 20071115 Nya Pressombudsmannen Yrsa Stenius medverkar vid fackförbundspressens Dag på Lärarnas hus i Stockholm. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX / kod 10040

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Kultur och Nöje2010-04-21 14:04
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har brutit ut debatt om det pressetiska systemet med en tydlig udd riktad mot hur Yrsa Stenius sköter sitt fögderi som allmänhetens pressombudsman (PO). Det är illavarslande med en kampanj mot PO eftersom det självsanerande systemet bygger på att tidningarna helt sluter upp bakom det.

Ansvariga utgivare talar gärna om pressetik men kan ha svårt att erkänna att de gör fel. Tidningar har stora möjligheter att hävda sin sak, men när de fälls i Opinionsnämnden (PON) är det sista ordet i den pressetiska bedömningen. Utgivaren skall publicera Opinionsnämndens yttrande och får faktiskt nöja sig med att knyta näven bakom ryggen.

När därför Arbetarbladet och Gefle Dagblad sade att de vägrade att publicera PON:s fällningar var det oansvarigt av utgivarna och ett ifrågasättande av hela det pressetiska systemet. Nu har utgivarna dessbättre ändrat sig.
När Aftonbladet läckte uppgifter om att PO ville fälla Expressen för artiklarna om Guillous KGB-samarbete var det också att ifrågasätta den reglerade pressetiken. PO:s förslag skall inte publiceras innan de avgjorts av nämnden. Raskt blir Yrsa Stenius påhoppad och Expressens ansvarige utgivare vägrar att kommunicera med henne. Löjligt!

Jag har svårt att se skäl för en fällning av Expressen, men låt oss avvakta vad Opinionsnämnden tycker.
De här tre fallen är ett magert underlag för att ifrågasätta Stenius som PO. Dessutom har flera av utgivarna visat sig vara okunniga om de regler som gäller.
Men det finns ett problem. Av årsberättelserna för 2009 framgår att pressombudsmannen och nämnden många gånger gör olika bedömningar. PO ville fälla tidningar i 69 fall i fjol, men av dem fällde Opinionsnämnden endast 51. I hela 18 ärenden, faktiskt över 30 procent av fallen, friade nämnden. Det är anmärkningsvärt att PO och PON går i sådan otakt. Det skapar spänningar inom systemet.

Är nämnden för slapp eller PO för sträng? Ja, det går förstås att tycka olika bland berörda. Men systemet är ju konstruerat så att det är nämnden som avgör vad som är en "ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften".