2011 har knappt hunnit starta så börjar det dra ihop sig till det stora Strindbergsåret 2012. Ja, för ni visste väl att Strindberg dog år 1912? Och att
60 000 svenskar samlades till ett begravningståg igenom Stockholm? Det upplyste annars Svd om i ett indignerat reportage i måndags om att staten bara bidrar med 200 000 kronor till Strindbergsåret 2012 och ännu inte har tillsatt någon ledningsgrupp för högtidlighållandet.
Strindbergsåret jämförs med Linnéjubileet 2007, då staten satsade 27 miljoner och näringslivet sköt till ytterligare svindlande 70 miljoner. Det är klart att i det sammanhanget känns 200 000 i extrapengar från staten till Strindbergsmuseet för att bygga två utställningar som småpotatis. Det är det också i jämförelse med vad norska staten satsade år 2006 kring hundraårsminnet av Ibsens död eller det firande man åstadkom i Danmark kring 200-årsjubileet av H C Andersens födelse år 1805. De är mer kända bland allmänheten utomlands än vad Strindberg är. Alltså ger de mer marknadsföring av sina respektive länder utomlands än vad regeringen, säkerligen korrekt, bedömt att en storsatsning på Strindbergsåret skulle kunna ge Sverige. Dessutom är Strindberg den svenska kulturperson som staten ojämförligt någonsin satsat mest pengar på genom framför allt den omstridda textkritiska Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, men också genom firandet av 150-årsjubileet av Strindbergs födelse år 1996 och en mängd svenska och internationella evenemang runt Strindberg.
Efter ett intensivt lobbande från Strindbergsmuseet har regeringen i alla fall gett Statens kulturråd i uppdrag att marknadsföra Strindbergsåret med max en miljon kronor som tas ur budgeten för läsfrämjande åtgärder. Med tanke på hur dåligt svenska skolelever läser hade de pengarna gagnat även Strindberg bättre om de fått ligga kvar i budgeten och satsats på läsprojekt för barn. Snart finns i Sverige nämligen knappast någon gymnasist som kan läsa Strindbergs än gång i tiden så folkkära, sinnrika och effektiva svenska, medan vilken gymnasist som helst i Frankrike med lätthet läser Zola.
Stockholms stad gör också en särskild satsning på Strindbergsåret med egen projektledare och samarbete mellan en rad av institutioner som på ett eller annat sätt har betydelse för Strindbergs liv och verk. Det tror jag kan bli ett inofficiellt och initierat högtidlighållande av Strindberg helt i hans egen smak.
Något liknande var vi några Lagerlöfforskare som försökte initiera nationell anslutning till de två stora Lagerlöfjubileerna 2008 och 2009. Det lyckades inget vidare. Och förklaringar till det kan man hitta i min doktorsavhandling om Selma Lagerlöf i den svenska litteraturhistorien. Där efterlyste jag en studie i föreställningar om Strindbergs ställning och betydelse i svensk litteraturhistoria. För vad min forskning bland annat visat i jämförelser mellan Lagerlöf och Strindberg är att man i litteraturhistoriska översiktsverk byggt framställningar av Strindbergs författarskap på skenbara kontraster mellan högt uppdrivna föreställningar om Strindbergs internationella betydelse och uppfattningen att hans författarskap intill efterkrigstiden skulle ha varit nedvärderat och missförstått i Sverige, vilket det faktiskt aldrig varit, även om inte alla alltid på en och samma gång kan älska allting i ett så variationsrikt författarskap.
Respekten för Strindbergs skaparkraft har alltid funnits till och med hos hans värsta antagonister, vilket det inte har gjort hos Lagerlöfs belackare. Respekt förtjänar Strindberg också i dag. Och att älska vår Strindberg till döds som den största svenska författaren överhuvud taget med pompa och ståt och marknadsföring av Sverige, svenskt näringsliv och etablissemang vore faktiskt respektlöst. Så tack regeringen för att ni har andra prioriteringar för kulturåret 2012!