I höst har Sverige närmast kramat ihjäl Jonas Gardell. Inte minst vi kulturjournalister har, på ett distanslöst sätt som inte kan kallas något annat än okritiskt, hyllat teveserien Torka aldrig tårar utan handskar, samt första delen av den romantrilogi som ligger till grund för serien. "Vi älskar Jonas Gardell. Alla och samtidigt." Så inledde medieinstitutet Fojo en kursinbjudan riktad till landets kulturjournalister som skickades ut för en tid sedan. Gardell och hans aidsepos har helt enkelt blivit en kulturens heliga ko, oberörbar i sin upphöjdhet.
Men i onsdagens DN kom så äntligen det första kritiska genmälet, underligt nog samma dag som Gardell (tillsammans med ett antal medförfattare)publicerar en debattartikel om hiv i Afrika i Expressen. Sara Edenheim, fil dr i historia, skriver att serien ger en missvisande och förenklad bild av aids. Den diskussionen, om Gardells skildring är historiskt korrekt eller inte, lämnar jag till de mer insatta.
Men Edenheim skriver också om seriens konstnärliga brister, om dess sentimentalitet och hur Gardell skapat en "narcissistisk historia som inte kan få nog av sig själv". Och här kan jag inte göra annat än att med eftertyck hålla med. För medan resten av Sveriges tycktes sitta med näsdukarna gråtvåta framför teven satt jag och begrep mest ingenting. Jag såg en platt och endimensionellt berättad historia vars sentimentalitet kändes ovärdig det tunga och angelägna ämnet. För det är ju så klart en historia som är viktig att berätta. Och jag tror snarare det var detta faktum, snarare än själva serien, som hyllades. Bristen på kritik kan säkert också förklaras i en rädsla att framstå som inskränkt eller homofob.
Men om en rädsla för att framstå som politiskt inkorrekt hindrar kritikern från att peka på rent konstnärliga brister så sviker hen det kritiska uppdraget och gör såväl konsten som kulturjournalistiken en stor otjänst.
Bara några dagar efter att sista delen av Gardells teveserie sänts åker jag till Linköping och ser Östgötateaterns uppsättning av Tony Kushners mästerverk Angels in America, som handlar om aidsepidemins utbrott i New York på 80-talet, och slås av hur Kushner berättar i stort sett samma historia som Gardell, men på ett konstnärligt vida överlägset sätt.
Nästa år tar även Stockholms stadsteater upp sin fina uppsättning av Kushners moderna klassiker igen. Den är sevärd, om inte annat som ett exempel på att det faktiskt är möjligt att berätta om personliga tragedier och kollektiva trauman på ett värdigt sätt; osentimentalt men djupt berörande. Där har Gardell en del att lära.