Väldiga mängder vatten har störtat fram under broarna sen dess, men denna lilla essä – och allt annat Ekelöf skrev – har knappt åldrats en dag. Att jag plockar fram den igen har en sorglig anledning, men jag följer först glädjens spår.
Ivan Aguéli (1869-1917) tänkte lika mycket som han målade, och därför blev han nästan kubist. Ekelöf ser det så, och han har säkert rätt. Konstnärens egyptiska landskap har en ökentorr kolorit men en svindlade vacker geometri. Man kan se den redan i hans ungdomsverk från Visby. Han reste och for och konspirerade och tänkte. Han var en kuf. Först efter sin död fick han ett rykte. Han är en klassiker på tröskeln till modernismen, en av de stora målarna.
Aguélis far var stallmästare och veterinär i Sala. Kom hans engagemang för djurens rätt därifrån? Han blev inblandad i skandalösa protester mot tjurfäktningar i Paris. Han blev anarkist och ”träffade också furst Kropotkin”. Så heter en fabulöst fin radiopjäs om Aguéli av Göran Tunström. Där bosätter sig målaren på savannen mellan den uppstoppade giraffens ben på det naturhistoriska museum som den furstlige anarkisten driver i London. Han trivs ganska bra, men hans vidlyftiga drömmar och tankar för honom vidare över världen. Torbjörn Säfve har också försökt fånga honom i flykten i en roman.
Han blev muslim, sufier. Mycket lite är idag känt av allt det han skrev om mystiken i franska esoteriska tidskrifter. Här finns ett stort forskningsarbete att göra, och alla anslagsgivande fonder bör omedelbart rusa till undsättning.
Här börjar sorgens spår ta över. Vad har denne esoteriske kuf med vår egen tids islamism att göra? Uppsalabon och den före detta kulturpersonligheten Mohamed Omar är i färd med att starta ett bokförlag med namnet Islamiska förlaget Aguéli. Huvudmannen för hans ”föreläsningar” heter redan Studiegruppen Aguéli. Förutom egna förvirrade texter kommer förlaget att ge ut två titlar av Ahmed Rami. Mohamed Omar har gått från dialogbenägenhet till förintelseförnekelse.
Nu är vi långt bort från konsten och tänkandet, grundbultarna i Aguélis verk. Istället har hans dragning till ”det farliga” – som Ekelöf också talar om – löpt några varv genom världens vidrigaste historier och hamnat hos en samtida kuf.
Namnet Aguéli finns kvar. Det borde vara möjligt för Ivan Augélis släktingar att gå till domstol och med användning av exempelvis firmalagen med framgång hävda att de ”lider skada av kännetecknet /i det här fallet förlagsnamnet/ eller dess användning”.
Till försvar för namnet Aguéli
Om jag skulle välja den bästa texten om bildkonst i svensk litteratur kunde det bli Gunnar Ekelöfs fyra sidor om Ivan Aguéli från 1941, skriver Magnus Ringgren.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.