Med viss risk för att låta gnällig: vad var det jag sa!
Det kan förstås verka småsint att peka på Uppsalas tillkortakommanden som konststad när kommunen precis aviserat en frustande höjning av medlen till offentlig konst med hela 500 procent.
Att en budget på sex miljoner blir trettio är självfallet en betydande förändring, men innan vi låter jublet stiga kan det vara värt att påminna oss om att det som händer är någonting som borde ha hänt för länge sen, nämligen att enprocentsregeln äntligen implementeras på ett rimligt sätt.
I en period av närmast historiskt uppseendeväckande byggboom hade det naturligtvis varit önskvärt att det som nu sker hade skett för ett decennium sedan. Det hade varit till gagn för våra gemensamma offentliga rum, och för alla oss som rör oss i dem.
Men nog om den där berömda långbänken som ständigt paralyserar och driver ett växande Uppsala mot en tveksam status som själlös sovstad. Nu händer det ju faktiskt något som drar utvecklingen åt andra hållet, och det ska förstås applåderas.
En stor förändring är att Uppsalahems alla byggnader och projekt underställs kommunens konstenhet, vilket betyder att de verk som i framtiden skapas för eller köps in för, säg, gårdar och parkeringsgarage får samma kvalitetssäkrande ram som annan offentlig konst. Det är en viktig förändring. Dels har det potential att leda till en bättre, mer genomarbetad helhet. Dels blir insynen i processen en annan, vilket också säkrar att de konstnärer som får uppdragen får rimliga arbetsvillkor.
Den stora ökningen kommer sannolikt också att innebära att kommunens konstenhet hittar nya sätt att arbeta. Man behöver ju självfallet ha en idé om vad man gör med sina nya medel. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi ser en tydlig effekt.
Själv hoppas jag bland annat att man tar tillfället i akt att skapa ett ändamålsenligt projektrum för Offkonsten! som i dag huserar i Teatergalleriets gamla hörna på Stadsteatern.
Det har i en rad utställningar gett Uppsalaborna en chans till en bredare uppfattning om det omfattande arbete som ligger bakom den konst som hamnar i det gemensamma.
Man har dessutom bjudit publiken på en mer heltäckande bild av de konstnärskap man arbetar med, vilket är ett stort och enkelt mervärde.
Med en mer ändamålsenlig och lättillgänglig lokal i centrala stan kan man nå en betydligt större publik.
Ytterligare en förhoppning är att Uppsalas uppryckning får direkta följdeffekter i de små kringliggande kommunerna, som inte längre kan peka på den stora draken när de motiverar sin vägran att tillämpa enprocentsregeln.