”När man arbetar i ett stort gammalt bibliotek är tiden ibland en skälm.” Det menar Torsten Stahle, säkerhetsansvarig på Carolinabiblioteket. Personalen skriver ned årtalssiffror på papper och i datorer, de håller reda på böckers lånetider – men vilket år som pågår utanför fönstren är inte lika självklart. Kanske är det rentav flera samtidigt, eller olika från dag till dag?
Den version av Carolina Rediviva där Stahle arbetar existerar bara i Uppsaladeckaren ”Fallet Cassberg” som kom ut i somras, men är mycket lik den verkliga. Boken ges ut på det lilla Uppsalaförlaget Selenas av pseudonymen Marianne Minck, och karaktärernas likhet med verkliga personer har diskuterats. Hur det än är med den saken kan ”Fallet Cassberg”, samtidigt som den skildrar en miljö som för många känns otillgänglig, ses som en framgång för Uppsalas mindre kulturaktörer.
Men boken är mer än så: den är ett försök att skildra den märkliga känsla många upplever i Uppsala och som har skildrats av alltifrån Karin Boye och Gunnar Wennerberg till Bang: känslan av att staden alltid är densamma. Ungdomen är evig, levande och döda kan mötas – staden har en oföränderlig själ.
Många som bor här känner igen siffrorna 1435 (då Domkyrkan invigdes) och 1477 (då universitetet grundades). Kanske minns man också att UNT grundades 1890. Uppsala krönikespel, som just har avslutat sin trettionde framgångsrika spelperiod, ger varje år liv åt gestalter som Erik den Helige, Disa, Olof Rudbeck och Malla Silfverstolpe inför ständigt nya generationer. Och att känna till en plats historia ökar förståelsen för den. Man lär sig att se i flera lager, att se hur det förflutna byggt och lämnat spår. Man ser sig själv från flera vinklar också. Och vips! De som i ena stunden skildrat sina upplevelser av den gamla staden är i nästa själva dess historia. ”Marianne Minck” (vem det nu är) kommer att gå samma öde till mötes, liksom alla andra samtida Uppsalaskildrare och Uppsalabor.
Tillsammans är vi stenar i en ännu långsammare och mer komplex byggprocess än Domkyrkans (som tog mer än 150 år) – den av det inre, upplevda Uppsala. Berättelser lever i platsen, platsen i berättelser. Wennerbergs sånger susar i Slottsbacken, slottsbackens träd i hjärtan hundratals mil bort. Det som hänt försvinner inte.
Här kommer vi till nuet. Att inse att den historiska befolkningen är lika verklig som vi är viktigt, men det är även det omvända: vi har lika stort ansvar som tidigare generationer. Lika stort ansvar för våra handlingar som de studenter som en ödesdiger kväll år 1939 röstade ned förslaget att ta emot flyktingar från Nazityskland. I dag upptar återigen den fruktansvärda situationen för folk på flykt de flestas tankar. Många tvingas på grund av brutalt våld från en plats de känner och måste söka en annan. I det här läget har vi som lever nu makten att bestämma vad Uppsala är och betyder. I århundraden har människor från landets och världens alla hörn funnit sin plats här, och staden har tack vare dem – oss – oändligt mycket att ge.
Ska luften i Slottsbacken få fortsätta att andas av nya sinnen, mättas med än fler minnen och röster? Ska Uppsalas speciella själ få kännas av fler? Den själ som, när man tänker närmare på det, består av en ljuvlig paradox: alltid densamma, just för att den alltid är ny. Svaren ger vi varje dag när vi bygger staden med stenar och ord. I slutändan står vi bredvid varandra där på Domkyrkoplan, som i Krönikespelets mäktiga slutscen. Linné. Drottning Kristina. Du och jag. Tiden är en skälm, men framtiden skapas nu.