Kinas oroande upprustning

Kina agerar alltmer aggressivt för att kontrollera Sydkinesiska sjön, vilket kan få konsekvenser för den politiska maktbalansen i världen, skriver Fredrik Malm.

15 december 2011 15:40

Den 25 februari i år ankrade tre filippinska fiskebåtar vid Jacksonatollen strax väster om ön Palawan. Så har fiskare från Filippinerna gjort i århundraden. Men plötsligt närmade sig ett fartyg och på bandradion sändes ett meddelande: ”Detta är Kinas örlogsfartyg 560. Du befinner dig på kinesiskt territorium. Lämna området omedelbart”.

Fiskebåtarna fick så brått i väg att de tvingades kapa en ankarlina. Det kinesiska fartyget, en missilfregatt, avfyrade tre skott i vattnet nära fiskebåtarna.

Jacksonatollen ligger mindre än 100 sjömil från Filippinerna och gott och väl inom den exklusiva ekonomiska zon om 200 sjömil som definieras i FN:s havsrättskonvention. Till Kina är det 600 sjömil.

Detta var varken första eller sista gången kinesisk marin attackerar andra länders båtar i Sydkinesiska sjön. Några veckor senare jagades ett brittiskt forskningsfartyg anlitad av Filippinerna i väg från Reed Bank varpå Kina placerade ut stålkonstruktioner för att markera närvaro. Under våren räknade myndigheterna i Manila till sex kinesiska militära interventioner nära Filippinernas kust.

Orsaken till denna ökade spänning är Kinas allt mer aggressiva agerande för att kontrollera Sydkinesiska sjön och den mängd atoller, rev och sandbanker som går under namnet Spratlyöarna. Nya olje- och gasfyndigheter har upptäckts samtidigt som området är rikt på fisk och en viktig ekonomisk inkomstkälla för länderna runtomkring.

Sex länder gör helt eller delvis anspråk på Spratlyöarna. Anspråken är överlappande och motiven skiljer sig åt. Filippinerna hänvisar till havsrättskonventionen, Vietnam menar att man fick jurisdiktion över området när fransmännen lämnade Indokina. Till detta åberopar Vietnam och Malaysia sina anspråk utifrån kontinentalsockelns längd.

Mest förvånande är dock Kinas ståndpunkt. Beijing hävdar att hela Sydkinesiska sjön tillhör Kina, och åberopar besittningsrätt sedan Handynastin på 700-talet. Det kan jämföras med om Ryssland skulle hävda att hela Östersjön, inklusive Bottenviken, Ålands hav och Öresund skulle vara ryskt territorium. Kinas anspråk kan inte förmodas ha vare sig folkrättslig eller annan juridisk bäring.

Sydkinesiska sjön är det innanhav som förbinder Indiska oceanen med Stilla havet. I stort sett allt som ska sjövägen till Kina, Japan, Korea och Taiwan, hälften av all världens frakttrafik till sjöss, passerar här. Att Kina gör anspråk på hela detta innanhav kan få långtgående konsekvenser för världens politiska maktbalans och den fria navigationsrätten till sjöss.

Barack Obama lovade vid ett besök i Tokyo under sitt första år som president att USA skulle ”stärka och bevara vårt ledarskap i denna mycket viktiga del av världen”. Utrikesminister Hillary Clinton har uttalat att navigeringsfrihet i Sydkinesiska sjön är ett amerikanskt ”nationellt intresse”

Risken är dock stor att USA:s inflytande i Sydostasien kommer att minska, dels på grund av fokus på annat håll i världen det senaste årtiondet och dels på grund av hur hårt finanskrisen har slagit mot den amerikanska ekonomin. Kina har samtidigt moderniserat sitt missilsystem, uppgraderat ubåtsflottan och tillverkat ännu fler stridsplan. Tidigare i år åkte Kinas första hangarfartyg någonsin sin jungfrufärd.

Kinas upprustning skapar stor oro i det bälte av demokratier – Japan, Sydkorea, Taiwan och Filippinerna – som alla har speciella säkerhetspolitiska relationer med USA. Filippinerna, ett örike med hundra miljoner invånare, har en av Asiens svagaste militärer. Landet är helt beroende av en stark amerikansk närvaro i Sydkinesiska sjön för att inte vara helt blottställt inför Kina.

Det regionala samarbetet Asean är för svagt för att balansera Kina. Asean-länderna är samtidigt angelägna om att upprätthålla goda förbindelser med Kina och lösa dispyter på diplomatisk väg. Denna balansgång försvåras dock i takt med den kinesiska upprustningen.

Det kommer att krävas ett starkare multilateralt engagemang för Östasien. För Sveriges och EU:s del följer här några punkter som bör vara av vikt i en sådan diskussion:

- EU:s vapenembargo mot Kina måste upprätthållas. Embargot är inte vattentätt och består i praktiken av endast en mening i rådsslutsatser antagna före Maastrichtfördraget. Att omförhandla embargot vore dock riskfyllt och det bör därför behållas i nuvarande form.

- EU bör driva på för en multilateral lösning på frågan om Sydkinesiska sjön och utvinningen av naturresurser vid Spratlyöarna. Utgångspunkten bör vara att den uppförandedeklaration som berörda länder enades om 2002 bör bli ett bindande dokument. Taiwan, som varken är medlem i Asean eller FN, men som kontrollerar den största ön i Spratly (Itu Aba), måste också involveras i en sådan process.

- En fortsatt amerikansk närvaro i östra Asien är nödvändig för maktbalansen i regionen. Det förutsätter att EU-länder tar ett större ansvar i vårt grannskap. På längre sikt är det inte motiverat att just USA tar ledartröjan för Nato-interventioner i till exempel Libyen. Det måste andra Natoländer kunna göra.

- Det krävs en ökad förståelse för den oro demokratier i östra Asien känner inför Kinas alltmer dominerande ställning. Det engagemang som finns för demokratier i vår närhet som känner oro inför Ryssland kan tjäna som vägvisare.

I skuggan av revolter i arabvärlden och skuldkrisen i Europa och USA så pågår en kraftig förskjutning av maktbalansen i östra Asien.

I dagens globaliserade värld tvinnas kontinenter, öden och flöden samman. När fiskare från Filippinerna attackeras av Kinas militär är det en enskild incident i en lång kedja av händelser som i förlängningen också kommer att påverka Europa och Sverige. Det krävs en aktiv politik för att förhindra ett framtida scenario där vi står handfallna inför betydligt svårare situationer.

Fredrik Malm

riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (FP)

UNT 16/12 2011

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!