Förtryck i det fördolda

Förtryck, förföljelse och tortyr går sällan att dölja. Men världens auktoritära stater har nya, osynliga metoder för att tysta oppositionella, skriver Martin Uggla.

21 november 2011 15:50

I land efter land inskränks möjligheterna för oberoende organisationer att verka fritt i det civila samhället. Det sker ofta i tysthet med hjälp av administrativa regleringar, allt för att undvika de svarta tidningsrubriker som många av världens makthavare är rädda för. En ny rapport från Östgruppen visar att det rör sig om en tydlig, global trend.

Att auktoritära regimer ofta försöker kuva oliktänkande är ingen nyhet. Såväl historien som vår samtid är full av exempel på hur människor råkat illa ut för att de offentligt ifrågasatt eller kritiserat sitt lands politiska makthavare. Det handlar om allt från fängslanden till fysiskt och psykiskt våld.

Men utöver detta mer traditionella sätt att kväsa regimkritik har det senaste decenniet präglats av en annan, oroväckande global trend på detta område: oberoende röster tystas världen över med hjälp av mer sofistikerade metoder. Under 2009 och 2010 utsattes till exempel civilsamhället för en mängd restriktioner i cirka 90 av världens länder. Det handlar bland annat om byråkratiska regleringar och andra administrativa åtgärder som inte drar till sig omvärldens kritiska strålkastarljus, men ändå – eller snarare just därför – innebär att många oberoende organisationer får allt svårare att verka. Samtidigt försöker de aktuella regimerna ge sken av att det finns ett fungerande civilsamhälle.

I den nyutkomna rapporten ”Så tystas de kritiska rösterna” presenterar Östgruppen några av de nya tekniker och metoder som auktoritära regimer använder sig av för att tysta offentlig kritik. Förutom att allt oftare välja ovan nämnda diskreta tillvägagångssätt, riktar regimerna allt mer in sig på specifika grupper inom civilsamhället. Organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor är därvid särskilt utsatta, inte minst gäller det dem som verkar för mänskliga rättigheter.

I Ryssland har myndigheterna till exempel via lagstiftning fått mycket långtgående befogenheter att utföra inspektioner av organisationer och att inkräva omfattande rapportering från dem. Detta instrument används selektivt, och då i synnerhet mot dem som vågar kritisera regimen. Ett typiskt exempel är den plötsliga räd som åklagarmyndigheten i Moskva under en och samma dag genomförde mot tio ledande demokrati- och människorättsorganisationer häromåret. Organisationerna fick bara några timmar på sig att leverera en lång rad dokument rörande bokföring och finansiella transaktioner. Syftet var uppenbarligen att skrämma organisationerna.

I Vitryssland försöker regimen motverka ett oberoende samhällsengagemang genom att konsekvent ge avslag på registreringsansökningar från organisationer som inte är lojala med makthavarna, ofta med absurda motiveringar. Samtidigt finns en lag som kriminaliserar den som verkar inom en oregistrerad organisation, med risk för fängelsestraff i upp till två år. Även om denna lag hittills endast tillämpats i begränsad omfattning innebär den en avskräckande faktor som passiviserar många människor i den oberoende sektorn.

Men problemen för det oberoende civilsamhället är inte unika för Östeuropa. På motsvarande sätt hindras människorättsförsvarare från att verka fritt i en lång rad länder världen över. Enskilda byråkratiska regleringar eller åtgärder utgör inte nödvändigtvis något större hot i sig. När de används systematiskt i ett uppenbart repressivt syfte får det emellertid mer kännbara följder. Sammantaget är det en alarmerande situation som vuxit fram på senare år, där föreningsfriheten – en av demokratins viktigaste beståndsdelar – allvarligt inskränkts.

Civilsamhällets ökade utsatthet världen över förtjänar således betydligt mer uppmärksamhet än vad som är fallet i dag. Här kan Sveriges regering spela en viktig roll genom att lyfta frågan mer aktivt i internationella sammanhang. Det skulle ligga väl i linje med den officiella svenska utrikespolitiken, där mänskliga rättigheter framhävs som ett prioriterat område.

Men det är också nödvändigt att aktörer inom det svenska civilsamhället uppmärksammar det övergripande problemet och agerar gemensamt och på global nivå till stöd för kolleger i drabbade utländska samarbetsorganisationer.

Försöken att tysta oberoende kritiska röster med hjälp av administrativa regleringar och byråkratiska trakasserier måste tas på allvar. Annars riskerar vi att få se en fortsatt negativ demokratiutveckling i många av världens länder.

Martin Uggla

ordf Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

UNT 22/11 2011

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!