Ett försvar i Nato:s smak

Det är direkt kontraproduktivt för svensk säkerhet att måla upp en bild av den svenska försvarsmakten mitt i en problemfri reform med en ekonomi i balans och kapacitet att försvara oss själva, skriver Oscar Jonsson.

11 augusti 2012 00:00

REPLIK. I UNT (3/8) fortsätter Cecilia Widegren (M), vice-ordförande i försvarsutskottet, kampanjen om hur väl det går för reformerandet av vår försvarsmakt och hur god kvalitet den håller. Att den håller god kvalitet internationellt har visats i Afghanistan, Adenbukten och Libyen. Det förstnämnda påståendet är dock mera tvivelaktigt.

Försvarsreformen har sjösatts, men många betraktare har vinkat med varningsflaggan i olika aspekter av reformen; hastigt avbrutna materielprojekt, undermåliga förmåner för soldater och ett nytt Jas-plan utan extra finansiering hör till orosmolnen.
Vår Överbefälhavare gick till och med ut och varnade att ett nytt Jas utan nya resurser kunde leda till att det svenska försvaret blir tvungen att skära ner en hel vapengren. Trots dessa problem fortsätter Moderaterna att måla upp en problemfri bild av det svenska försvaret som det sista man behöver investera pengar i.
Nato-utvärderingen baseras på hur vår insatsorganisation kommer att se ut 2014 och därav är utvärderingen hypotetisk och omhöljd av osäkerhet. Att Nato berömmer det svenska försvaret ter sig naturligt, trots allt är den svenska försvarsmakten optimal för Nato. Vi ställer upp med betydande bidrag till alla Nato-operationer, men vi har inte beslutanderätt inom alliansen (undantaget frågor som rör de delar Sverige medverkar). Nato behöver inte oroa sig över försvarandet av svenskt territorium, men kan räkna med våra bidrag till dess operationer. I korthet bär vi redan bördan av Nato-medlemskap, utan att få del av frukterna av det.
I utvärderingen finns djävulen i detaljerna. I sin artikel skriver Widegren att Sverige torde kunna försvara landet mot ”allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp”. Hur säker skulle ni känna er ifall vi hade en brandkår som kan släcka alla bränder utom de största? Hur tryggt är det att ha en polis som klarar att bekämpa all brottslighet utom den grövsta? Vi har i alla fall en försvarsmakt som klarar alla angrepp, utom de farligaste.
Vad för angrepp är det då viktigt att försvara sig mot? På kort sikt finns det inget militärt hot mot Sverige, men Rysslands militära reform ger anledning till oro.
Ryssland har påbörjat en omfattande försvarsreform där cirka 70 procent av den planeras vara färdig till 2020. I år passerade man Frankrike och Storbritannien och blev världens tredje största land i försvarsutgifter mätt och försvarsanslagen kommer öka successivt.

Ryssland ser Östersjön, Arktis, större delen av Sverige och Finland som sin legitima intressesfär och erfarenheter från Georgien och Baltikum kan ge en fingervisning hur Ryssland använder militära, ekonomiska, energiresurser och cyberattackförmågor för att försvara sina intressen i sin intressesfär.
Hur ska då Sverige försvara sig? Vi har gett en ensidig solidaritetsförklaring till våra grannar som inte har återgäldats. Vårt EU-medlemskap används förvirrat som ett likhetstecken till en försvarsallians. Lissabon-fördraget innehåller en klausul om att ge ”stöd”, men samtidigt betonas i fördragen kring EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik att Nato är grunden för medlemsstaternas kollektiva självförsvar medan EU arbetar med krishantering utanför EU:s territorium.

Sverige kan inte själv stå emot ifall ett väpnat angrepp skulle komma (från Ryssland). Frågan som följer är dock, vilka står vid vår sida? Och hur ska de kunna komma till undsättning om vi inte planerar och övar för det? Det är helt korrekt att vi skall bygga vår säkerhet med andra, men att ta för givet att någon kommer försvara oss för att vi har 500 soldater i Afghanistan är i det bästa av fall godtroget, i värsta fall naivt.
Att måla upp en bild av den svenska försvarsmakten mitt i en problemfri reform med en ekonomi i balans och kapacitet att försvara oss själva är direkt kontraproduktivt för svensk säkerhet. Moderata försvarsministern Karin Enströms uttalande om att länder i vår närhet rustar ned är ett exempel på det. Detta underminerar försök till en folklig förankring för en nödvändig investering i det svenska försvaret samt en nykter debatt om Nato.

Oscar Jonsson
säkerhetspolitisk analytiker
UNT 11/8 2012

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!