En amerikansk student vid Mälardalens högskola har stämt högskolan för att återfå sin studieavgift som hon erlagt enligt reglerna för studenter utanför EU och EES. Hon ansåg att utbildningen inte höll måttet eftersom utbildning vid universitet och högskolor enligt högskoleförordningen ska hålla hög kvalitet. Varken hennes erfarenheter eller den granskning som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) hade gjort enligt nuvarande system för kvalitetssäkring av högre utbildning visade att den nått upp den till nivån. Men är det då domstolar som i sista hand ska avgöra kvaliteten på högre utbildning?
I det förslag till nytt kvalitetssäkringssystem som nu är ute på remiss överförs ansvaret för utvärdering av den högre utbildningens kvalitet till lärosätena själva. Enligt det nuvarande systemet, som bland annat resulterat i det omdöme om bristande kvalitet som nu lett till rättssak, ligger detta ansvar på UKÄ och dess riksomfattande bedömargrupper bestående av akademiska lärare och forskare från andra lärosäten än det som granskats.
Forskningsministern Hellmark Knutsson hävdar att det nya förslaget har som syfte att säkerställa kvaliteten på ett bättre sätt än nuvarande system. Vi anser tvärtom att det innebär en försämring som exempelvis skulle ha medfört att bristerna i det aktuella fallet inte blivit uppmärksammade av UKÄ. I stället för utlåtande från en oberoende myndighet skulle högskolans eget kvalitetsomdöme finnas tillgängligt för rätten.
Forskningskvalitet garanteras genom att akademiska lärare i samma ämnen men från andra lärosäten än det berörda utför granskning av uppnådda resultat enligt principen peer review. Denna princip tillämpas vid vetenskaplig publicering och vid tillsättning av lärartjänster. Nuvarande kvalitetssäkringssystem av grundläggande utbildning bygger på oberoende granskning av liknande art. Men förslaget med förskjutningen från granskning med hjälp av oberoende bedömare inom de berörda professionerna till att lärosätena granskar sig själva innebär en distansering från den princip om oberoende granskning som i övrigt kännetecknar akademisk kvalitet. Och även om lärosätena skulle kalla in externa bedömare är det ett problem att dessa skulle agera på det berörda lärosätets uppdrag där ledningen själv bestämt vad som ska granskas och när och hur det ska göras. Det är tveksamt om det kan ses som en oberoende bedömning.
En utvärdering som riksdagen låtit göra pekar på att nuvarande system bidragit till förbättringar av kurser. Inriktningen på resultat har inneburit att granskning av styr- och måldokument och procedurer fått mindre vikt jämfört med tidigare. Andra erfarenheter visar att svagheter i utbildningar som man varit omedveten om inom lärosätet uppmärksammats. Systemet har på så sätt varit mer kvalitetsdrivande än tidigare procedurgranskande upplägg av den art som föreslås återinföras.
Det nuvarande systemet har förstås brister. Studenters olikartade förutsättningar har inte beaktats och det har inte passat alla slags utbildningar, men det innebär inte att man måste skapa ett nytt system. Det går att utveckla det befintliga resultatinriktade systemet. Den fokusering på bedömning av examensarbeten som gällt kan kompletteras med andra indikatorer på resultat och även på förutsättningar och lärprocesser.
UKÄ:s granskning av lärosätenas egna procedurer för utvärdering avses bli det viktigaste i det nya förslaget. Utvärdering av utbildningar får en underordnad roll. Det bör vara precis tvärtom. Utbildningsutvärderingen bör i stället utvecklas och behålla den centrala roll som den har i det nuvarande systemet.
Något som regeringen verkar ha lagt stor vikt vid i arbetet med nytt system är att den internationella organisationen ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education) har kommit fram till att det nuvarande systemet i Sverige inte uppfyllt dess krav. ENQA:s regler bör dock inte ses som heliga. Sverige bör verka för att organisationens kriterier förskjuts från granskning av administrativa processer till granskning av kvalitet i utbildningsresultaten.
Det nya förslaget innebär ett kraftigt avsteg från etablerad praktik och modern utveckling på en rad andra områden där liknande förslag skulle framstå som i det närmaste absurda. Det finns inte på skolans område föreslag om att de enskilda skolorna själva ska utvärdera resultatet av sin verksamhet. Tvärtom mäts elevernas kunskaper genom nationella prov. Dessutom finns internationella mätningar typ PISA. Riksrevisionen anförde för några år sedan kritik mot Skolinspektionen för att denna lade för stor vikt vid skolledningarnas planer och dokument medan själva undervisningen inte granskades särskilt mycket.
Det är olyckligt om domstolar som nu blivit aktuellt i det inledningsvis nämnda fallet skulle bli en instans som i sista hand garanterar kvaliteten i högre utbildning. Men om domstolar ändå skulle involveras måste utgångspunkten för kvalitetsbedömning vara vetenskapligt grundade indikatorer på kvalitet enligt oberoende professionell kollegial bedömning och inte baseras på bedömning av kvalitetsprocedurer och strategidokument.
Det behövs ett omtag med en vetenskapligt grundad utredning med fokus på det gällande systemets utformning och effekter och utvecklingsmöjligheter. Bara på så sätt respekteras den etablerade vetenskapsbaserade traditionen att bygga vidare på tidigare kunskap som kritiskt granskas mot bakgrund av nya insikter. En strategi där modeller för kvalitetsgranskning gång på gång introduceras, förkastas och återintroduceras baserat på kortsiktiga intryck och lobbyinflytande håller inte och innebär en ryckighet till nackdel inte minst för studenterna. Oavsett utfallet av den nu pågående remissomgången bör mottot vara gör om och gör rätt!
Lars Hallén, emeritusprofessor i företagsekonomi
Ingemund Hägg, emeritusprofessor i företagsekonomi