Julia Kronlid påstår (UNT Debatt 7/11) att SD vill ge 515 miljoner kronor mer i bistånd än regeringen, något som inte är så imponerande eftersom regeringen ägnar sig åt skyhöga avräkningar – som rimligtvis inte ska räknas som bistånd.
Den halva miljarden extra kommer Kronlid fram till genom att räkna in fyra nyintroducerade miljarder till humanitärt bistånd utanför biståndsramen. Det är dock ett manipulativt sätt att räkna, eftersom vi då också bör räkna in de extra biståndspengar som regeringen har annonserat utanför biståndsramen: klimatbiståndet på 500 miljoner.
Vi finner då att SD har precis samma låga biståndsambition som regeringen har just nu, och de utlovade satsningarna till UNHCR och WFP tas från andra biståndsprojekt, som biståndsexperten Staffan Landin har förklarat detta utförligt på sin hemsida. SD tar från de fattiga för att ge till de fattiga.
Regeringens nuvarande signaler om att halvera biståndet är givetvis oacceptabelt – Sverige har som ett av världens rikaste länder full kapacitet att inte bara ge en procent av BNI i bistånd utan mer än så.
Om SD menade allvar med att bistånd är viktigt skulle de inte vilja avskaffa enprocentsmålet för att göra “en besparing på omkring 10 miljarder kronor” som de skriver på sin hemsida, och på sätt göra de avräkningar de utger sig vara kritiska till permanenta.
Kronlid erkänner att när de försöker framställa bistånd som hundratals gånger ”billigare” än asyl utgår de från att biståndet ska ge en sämre levnadsnivå än vad asylen ger, det vill säga, man hjälper fler om man hjälper mindre. Det är ungefär lika självklart som att säga att skolmaten blir billigare om man ger eleverna fågelfrön, men det är uppenbarligen mer överensstämmande med en jämlik människosyn att då vilja sänka även infödda svenskars europeiska levnadsstandard för att öka biståndet långt utöver enprocentsmålet.
En sverigedemokratisk världsbild bygger dock tydligen på att européer ska vara rikare än andra.
Att dessutom hänvisa till professor Hans Rosling för en sådan ojämlik utopi är häpnadsväckande. Är det något han har kritiserat så är det synsättet att majoritetsvärlden måste vara fattig för att vi i västvärlden ska kunna bevara vår livsstil, och han markerade tydligt i Globen att Europa har tagit emot pinsamt få flyktingar och att de som kommit till Sverige är varmt välkomna.
Att Rosling, jag och andra vill se kraftigt ökade humanitära satsningar till flyktingläger är inte samma sak som att vi sympatiserar med SD, särskilt inte när SD bara vill ta från utvecklingsbiståndet för sådana satsningar.
Avslutningsvis noterar jag att Kronlid inte med ett ord nämner de remitteringar invandrare sänder till sina släktingar i bland annat flyktingområden, och det är inte förvånande eftersom detta fenomen fullständigt smular sönder SD:s inbillade motsättning mellan invandring och bistånd.
Invandrare skickar miljarder kronor i ”dolt” bistånd varje år, varför en stor invandring leder till ett stort informellt biståndsgivande.
Att SD vill stoppa invandringen, avskaffa enprocentsmålet och säkerställa en ojämlik värld visar att de fattiga på det stora hela skadas av deras politik, de gynnas inte av den.
Micael Grenholm