Precis som Catharina Rudolphson skriver i sin replik (24/2) på vår debattartikel (UNT Debatt 23/2) har svenskt jordbruk blivit allt mer rationellt och effektivt, en process som pågått länge. Samtidigt är hon mycket upprörd över att vi använder termen industrijordbruk.
Men vi skrev inte att svenskt lantbruk är det samma som industrijordbruk. Hur skulle vi kunna göra det när svenskt lantbruk är så oerhört heterogent?
Däremot skrev vi att den politik som länge styrt lantbruket, och som nu upprepas i livsmedelstrategin, stöder utvecklingen mot ett mer industriellt lantbruk och en fortsatt nedläggning av gårdar.
Med industrijordbruk menar vi ett jordbruk som har övergett sin uppgift att vårda och sköta om sin del av planeten och som i stället har förvandlats till en produktionsapparat enligt industrins principer.
Det är ett lantbruk som är hårt specialiserat och mekaniserat, och som köper in stora mängder insatsmedel. Det har ingen eller mycket liten koppling till platsen och kan egentligen ligga vart som helst i världen. Det är ofta ett stort företag, men därmed inte sagt att stora lantbruksföretag alltid är industrialiserade.
Även Catarina Rudolphson är kritisk mot industrijordbruket, i alla fall när det ligger i Brasilien eller USA.
Hon ser också att igenväxningen av betesmarker i Sverige hänger ihop med konkurrens från sådan köttproduktion och att vi skulle kunna göra biodiesel på svensk raps i stället för den storskaligt producerade palmoljan.
Orden är nu inte det viktigaste, utan verkligheten.
Den strategi Rudolphson verkar nöjd med betonar fortsatt strukturomvandling och effektivisering; just det som styrt jordbruket till att lägga ned allt fler gårdar, bli allt mer ensidigt, sysselsätta allt färre personer och ändå inte vara särskilt lönsamt.
Strategin föreslår också att aktiebolag och finanskapital ska kunna köpa mark, vilket nu inte är tillåtet, något som ytterligare kommer att förstärka jordbrukets utveckling bort från det traditionella familjejordbruket.
Förvisso innehåller strategin de obligatoriska referenserna till hållbarhet, självförsörjningsgrad och minskad sårbarhet, men det finns inga förslag som leder i den riktningen. Skrivningen om ”ökad produktion” som gjort LRF så nöjd, är mycket svag, en produktionsökning som ”bör svara mot konsumenternas efterfrågan” behöver ju i praktiken inte innebära någon produktionsökning alls.
Catarina Rudolphson försöker göra gällande att ”marknaden” och inte politikerna skall styra jordbruket.
Vi tror knappast att vare sig hon eller LRF på allvar kräver att de EU-stöd på tio–elva miljarder kronor årligen som utgör nästan en femtedel av lantbrukets intäkter, ska avskaffas.
Inte heller tror vi att hon vill ta bort EU:s tullar som uppgår till nästan två kronor litern för mjölk eller 30 kronor kilot. Utan de tullarna skulle med stor sannolikhet importen av animalier i Sverige vara ännu högre och antalet djurgårdar ännu färre. Däremot är det sannolikt precis detta som regeringen menar när man säger att EU:s jordbrukspolitk bör ”marknadsanpassas och avregleras”, något som även allianspartierna stämmer in i. Anser verkligen LRF att detta är en bra politik?
I det förslag till livsmedelsstrategi som vi lämnat till regering och riksdag formulerar vi ett alternativ till satsningen på fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft genom följande mål:
”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”
Målen bygger på jordbrukets tre grundläggande roller: Att producera mat åt medborgarna, att vårda naturresurserna och att utveckla vår kultur.
Vi är övertygade att den absoluta majoriteten av Sveriges bönder fortfarande bär på tanken att man förvaltar naturen för kommande generationer och känner ett ansvar som går utöver att producera mat på billigast möjliga sätt.
Vi är övertygade att Sveriges bönder – om de ges trygghet, möjlighet, frihet och ansvar – vill vara med på detta nya samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna.
Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författareGunnar Rundgren, bonde, jordbruksexpert och författare