Micael Grenholm skriver (UNT Debatt 29/10) att SD är det enda partiet som vill sänka biståndet och att det är ”ofattbart” att partiet inte kritiseras mer för detta av media och andra partier.
Anledningen till att varken medierna eller våra motståndare vill dra uppmärksamheten till vår biståndspolitik är dock högst begriplig. Till skillnad från Micael Grenholm klarar de av att läsa en budgetmotion.
Micael Grenholm börjar med att påstå att SD:s biståndsram är 0,7 procent av BNI, vilket inte stämmer eftersom vi i årets budgetmotion har lagt den på 0,75 procent, men än viktigare är vad Grenholm inte nämner. SD lägger även pengar utanför biståndsramen för flyktinghjälp bland annat i Syrien och närområdet. Totalt satsar vi därför mest av riksdagens partier på bistånd, 515 miljoner kronor mer än de rödgröna.
Skillnaden blir ännu mer slående när man ser till flyktingstödet där SD avsätter nio miljarder mer än regeringen för 2015.
Grenholm missar också att om man som regeringen avräknar stora delar av biståndet för flyktingmottagning i Sverige blir det inte biståndsramen som avgör vad man i slutändan lägger på faktiskt bistånd.
Vårt anslag till flyktinghjälp kommer i första hand att gå till UNHCR, inklusive tre miljarder till World Food Program vilket skulle täcka deras nuvarande nödförfrågan, vi skulle dessutom kunna bidra till världsbanken för att långsiktigt stödja flyktingmottagande i Jordanien, Turkiet och Libanon, ge tusentals barn skolgång, utbildning till vuxna och mycket mer därtill.
Detta ska ställas mot migrationsöverenskommelsen där regeringen lovar 25 miljoner extra till WFP och katastroffonden vardera, något som vittnar om en total brist på insikt om problemens magnitud.
Micael Grenholm hävdar vidare att det egentligen inte är billigare att hjälpa till på plats och att den minskade kostnaden beror på UNHCR spenderar mindre per flykting. Om man bortser från att en given summa pengars köpkraft varierar i olika länder, samt att vilken valuta man använder för beräkningen är ointressant, så vittnar man om en total okunskap om vad flyktingmottagande faktiskt går ut på. UNHCR har inte till uppgift att höja flyktingars levnadsstandard till svensk nivå, det har däremot det svenska socialförsäkringssystemet, att UNHCR spenderar mindre per person är helt enkelt därför att de har ansvar för många men för lite pengar.
Över fyra miljoner människor har tvingats fly från Syrien till närliggande länder, därtill kommer att över sju miljoner syrier för närvarande är internflyktingar och att runt tolv miljoner, över hälften av landets befolkning är i behöv av humanitär hjälp. I grannlandet Irak har två miljoner människor tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt i och utanför landet.
I Syriens grannländer fortsätter FN genomförandet av 3RP (Regional Refugee and Resilience Plan). 3RP representerar ett paradigmskifte inom flyktinghjälpen eftersom den samlar både humanitärt- och utvecklingsarbete och tar ett helhetsgrepp om krisen i närområdet, den syftar till att både rädda liv och stötta de samhällen som hamnar under stark press och arbetar dessutom för att syriska flyktingar ska kunna integrera sig i världssamhällena på längre sikt. För 3RP har FN efterfrågat 47,5 miljarder kronor för 2016, dock är finansieringen i dag långt ifrån säker. Behovet för 2015 var i augusti bara 37 procent finansierat, av vilket Sverige bidragit med 155 miljoner kronor.
Samtidig beräknar Migrationsverket att kostnaden för nyetablering av ett par hundra tusen personer 2016 kommer att bli runt 60 miljarder, vilket alltså med råge skulle täcka hela kostnaden för 3RP och därmed göra avsevärd skillnad för över 4,5 miljoner människor.
Ungefär 60 miljoner människor befinner sig på flykt. Ska vi då hålla de mest utsatta med mat, tak över huvudet, skolgång och sjukvård, eller ska vi belöna dem som tar sig till Sverige med en europeisk levnadsstandard? SD och bland annat professor Hans Rosling förespråkar det förra, medan Micael Grenholm vill se det senare. Han påstår vidare att Sverige inte behöver välja och att ”Motsättningen mellan bistånd och invandring är alltså falsk”.
Något som den rödgröna regeringen uppenbarligen inte håller med om då den nyligen plundrade biståndsbudgeten på 8,2 miljarder, var fjärde biståndskrona, för att finansiera flyktingmottagande. Finansminister Magdalena Anderson (S) har aviserat att detta kan öka till mer än varannan i en nära framtid.
Micael Grenholm lever i en fantasivärld, helt befriad från ekonomisk hushållning och har därför lätt lova allt åt alla. Verkligheten är dock mycket mer komplicerad och utan att själv förstå det pekar han ut en viktig ideologisk skillnad i svensk politik. Ska Sverige se bistånd eller invandring som det huvudsakliga verktyget för flyktinghjälp? Sverigedemokraterna har lämnat ett tydligt besked medan våra motståndare fortfarande låtsas att de inte behöver välja.
Julia Kronlid
ledamot av Utrikesutskottet
biståndspolitisk talesperson (SD)