Professorn i folkrätt vid Uppsala universitet Inger Österdahl vill att Sverige skall gå i krig för Frankrike i Mellanöstern. Hon avfärdar regeringens argument att det råder en folkrättslig gråzon när det gäller militära insatser att stödja Frankrike. I stället presenterar hon en palett av vad hon menar vara folkrättsliga grunder som regeringen skulle kunna använda.
Samtliga hennes förslag kan dock ifrågasättas.
LÄS MER: Inger Österdahl – Sverige går inte hela vägen
EU:s solidaritetsklausul som Frankrike åberopat säger visserligen att medlemsländerna skall agera, men militär insats stipulerar inte klausulen för alliansfria stater som Sverige.
Österdahl skriver att självförsvarsrätten gäller mot storskalig terrorism och att det blivit accepterat av ”tongivande länder” efter attentaten 11 september. Det var en omfattande debatt mellan FN:s medlemsstater under åren 2001 och 2005 om FN-stadgans våldsförbud skulle kunna kringgås genom att självförsvarsrätten utsträcktes till att gälla militära försvarsåtgärder mot terrorism och om humanitär intervention skulle utgöra skäl till militärt angrepp på en annan stat. Frågorna avgjordes av FN:s medlemsstater vid Generalförsamlingens Wold Summit 2005.
Staterna antog enhälligt en resolution som slog fast att FN-stadgan och våldsförbudet gäller. Vare sig terroristattentat eller påstådda humanitära övergrepp i en stat ändrar FN-stadgans våldsförbud.
Då Österdahl skriver om ”tongivande stater” som skall ha något slags tolkningsföreträde före den stora majoriteten av FN:s medlemsstater ansluter hon sig till en uppfattning som ibland förs fram av politiker och folkrättsakademiker i väst. Vad som avses är stormakterna och deras nära förbundna stater.
Folkrättsprofessorer i främst USA har en faiblesse för att söka rättfärdiga staters agerande med hänvisning till att det är legitimt. Man skiljer alltså mellan vad som är lagligt enligt till exempel FN-stadgan och vad som man tycker är legitimt. Med ett sådant synsätt kan man dock inte längre tala om en rätt, utan mer om en djungelns lag.
FN-stadgans uttolkning avgörs inte av några stormakter och inte ens av Säkerhetsrådet. Det är ställningstagandet hos den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater som är bestämmande. Med resolutionen från World Summit 2005 avgjordes tolkningen tvärtemot vad några stormakter hade önskat.
Samtycke från en regering att intervenera militärt är enligt Österdahl ”en vattentät juridisk grund”. Men det beror på. Om regeringen som samtycker eller bjuder in till intervention inte har kontroll över viktiga delar av territoriet och det pågår ett inbördeskrig har utomstående stater inte rätt att intervenera. Det strider mot artikel 1(2) i FN-stadgan som slår fast folkens rätt till självbestämmande.
Både i fallet Irak och i fallet Syrien saknas FN-mandat att ingripa militärt. Det beror främst på att stormakterna i rådet inte önskade det utan vill ha fria händer att agera utifrån sina egna agendor.
Som ett litet alliansfritt land har Sverige all anledning att inte blanda sig i sådana konflikter med militär insats där risken finns att vi i framtiden blir en del i en stormaktskonflikt.
Det är en klok väg som svenska regeringen beslutat att stödja Frankrike på andra sätt än med militär styrka.
Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i Föreningen FiB-juristerna
Medförfattare till boken Lagen mot krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen.