Vi ortopeder delar beskrivningen av den fantastiska verksamhet som sedan ett drygt decennium bedrivits på Elisabethsjukhuset, men även den sorg och oro över det som hänt de senaste två åren.
Tyvärr är artikeln (UNT Debatt 3/10), som författats med hjälp av informationschefen på Aleris, i sig ett exempel på hur ledningen genom selektiv eller direkt felaktig information har skapat och vidmakthåller en konflikt mellan ortopederna och delar av den övriga personalen.Av Elisabethsjukhusets cirka 60 anställda står 23 bakom onsdagens debattartikel; många av de övriga gör det inte.
Verksamheten vid Elisabethsjukhuset har byggts upp och upprätthållits av en grupp hängivna ortopeder. Personalomsättningen var under lång tid mycket låg och många av de tusentals patienter som genom åren behandlats på Elisabethsjukhuset kan vittna om en verksamhet där högkvalitativ ortopedisk diagnostik och kirurgi stått i centrum; något som inte varit möjligt utan vår professionella och empatiska personal.
För drygt två år sedan valde Aleris att radikalt byta ledningsfilosofi från tillitsbaserad, professionsdriven till toppstyrning, vilket bland annat resulterat i kraftigt ökad personalomsättning.
Tio av de elva ortopeder, handkirurger och idrottsläkare som arbetade på sjukhuset för ett år sedan har nu avslutat, eller kommer att avsluta sina anställningar, och flera duktiga sjuksköterskor, fysioterapeuter och sekreterare har gått samma väg.
Det stora ansvar ortopederna alltid tagit för verksamhet och medicinsk kvalitet har tidigare åtföljts av ett lika stort mandat. Som yttersta garant för patientsäkerheten har sjukhuset haft en chefsläkare med stor autonomi.
Tyvärr har ledningen valt att frångå denna viktiga princip, och mycket tyder på att ett antal allvarliga vårdskador hade kunnat undvikas om chefsläkarens mandat varit orubbat.
Ledningens syn på verksamheten illustreras av det frekvent använda uttrycket: ”Ni måste ’skotta’ patienter på mottagningen” – helt främmande för oss som alltid satt ett empatiskt bemötande och yppersta kvalitet i bedömningen främst.
Det förefaller vidare som om många medarbetare, kanske genom ledningens försorg, fått en bild av att vi har motarbetat rekryteringen av nya ortopeder. Som vid alla anställningsförfaranden har intresserade läkare erbjudits facklig information om bland annat pågående tvister med fackförbund, vilket naturligtvis inte kan klandras.
Det ensidiga produktionsfokus som numer styr verksamheten har, tillsammans med selektiv
information till sjukhusets personal, bidragit till en arbetsmiljö som präglas av motsättningar, ryktesspridning och kränkande särbehandling.
Vi har under lång tid och på olika sätt försökt påtala de problem vi sett växa fram för såväl sjukhusets som koncernens ledning, utan att få gehör. Då, slutligen, ingen av ortopederna velat axla rollen som chefsläkare utan mandat har Aleris i stället valt att ge posten åt en ortoped som arbetar på en annan Alerisenhet och som, till nyligen, aldrig satt sin fot på sjukhuset.
Vi beklagar verkligen att inte längre kunna fortsätta att hjälpa våra patienter i den verksamhet som flera av oss byggt upp på Elisabethsjukhuset, men önskar all lycka till de medarbetare som finns kvar.
Shwan Khoschnau, ortopedkirurg
Ioannis Mouratidis, ortopedkirurg
Andreas Nyström, ortopedkirurg
Hans Rahme, ortopedkirurg
Carl-Johan Silfverswärd, ortopedkirurg
Anders Valentin, ortopedkirurg
Göran Yllner, ortopedkirurg
Fredrik af Ekenstam, handkirurg