Läkarna Peter Nygren och Gustav Ullenhag hävdar i en debattartikel från den 8 april att Cancerfonden lägger ett alltför stort ansvar på hälso- och sjukvården när vi i årets Cancerfondsrapport beskriver socioekonomins påverkan på överlevnad i cancersjukdom. Debatten är välkommen, och jag är glad över att sakfrågan tas upp av två så framstående företrädare för svensk onkologi. Såsom framgår av texten i Cancerfondsrapporten är vi överens om de komplexa orsakerna till ojämlikhet när det gäller dödlighet i cancer. Cancerfonden vidhåller dock att vi måste rannsaka orsakerna till faktum: cancervården är inte jämlik i alla stycken.
Vi har i rapporten ingående redovisat och diskuterat en mängd olika förklaringar till rådande ojämlikheter. Lågutbildade har generellt sett svårare att ta till sig information given av vården. Personer från högre socioekonomiska grupper följer också behandlings- och läkemedelsrekommendationer i högre utsträckning än lågutbildade. Personer med låg utbildning har en högre tröskel till att söka sjukvård, de ställer färre frågor i mötet med sjukvården och deltar i lägre grad i screeningprogram. Därtill finns skillnader i livsstilsfaktorer som leder till olikheter i diagnosprofil, samsjuklighet och så vidare. Listan kan göras längre. Den retoriska frågan infinner sig då: Vilken instans äger det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga dessa skillnader i beteende om inte vården? Det är åtminstone så vi tolkar Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), kap 2 §1 och kap 3, §1 och 2.
Artikelförfattarna menar att den mediala diskussionen om slutsatserna av rapporten har gått överstyr då man alltför ensidigt fokuserat på vårdens ansvar. Vi delar inte uppfattningen, men visst - en rubrik, vars funktion är att väcka uppmärksamhet och locka till läsning, är inte en plats där komplexa problem låter sig förklaras, ej heller lösryckta citat.
Det finns ett stort antal vetenskapliga studier, flera refererade eller nämnda i både EY:s rapport och i Cancerfondsrapporten, som visar att personer med låg socioekonomisk status ibland är i ett sämre läge även när man mäter vårdprocesser som utfall snarare än dödlighet. Ännu ett färskt exempel från Sverige är Tomic K et al, Int J Cancer 2018, där man studerat cirka 75000 män med prostatacancer utifrån olika socioekonomiska nivåer. Män med låg socioekonomiskt status får exempelvis oftare icke-radikal kirurgi.
Vi borde kunna enas om att vi har ett stort, gemensamt ansvar för att i framtiden minska omotiverade skillnader när det gäller dödlighet i cancer, och att en del av dessa skillnader faktiskt beror på faktorer som uppkommer i mötet med vården efter att diagnosen har ställts. Självfallet måste vi också arbeta på andra nivåer med information riktad mot individer och samhälle för att attackera andra faktorer som påverkar risk för insjuknande och chans till tidig diagnos. Många aktörer har ett ansvar här, inte minst hälso- och sjukvården.
Jan Zedenius
överläkare och medicinskt sakkunnig på Cancerfonden