”Det är nu dags för livsmedelsbranschen att sträva mot samma exportandel som våra mest framgångsrika exportindustrier,” skriver landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i en debattartikel 2 januari. Av massa- och pappersproduktionen exporteras nära 90 procent och av sågade trävaror nära 70 procent, medan handelsbalansen av livsmedel är negativ med nästan dubbelt så stor import som export. Ministern har således mycket höga ambitioner. Men exportdrömmarna är varken realistiska eller önskvärda.
Det har alltid funnits något livsmedel eller någon jordbruksprodukt som Sverige varit bra på att exportera. Sill, smör, lingon och havre har till exempel varit historiska storsäljare. Livsmedelsexporten i dag består av bulkprodukter som torrmjölk eller spannmål, sådant som är svårt att sälja hemma som grisfötter och kycklingvingar, en mindre mängd ”vanlig mat” som cider och de chokladbollar Sven Erik Bucht nämner vissa profilprodukter som Absolut Vodka. Den största svenska livsmedelsexporten är norsk lax som passerar våra gränser på väg till andra länder.
Exporten har ökat i värde sedan EU-inträdet men importen har ökat i än snabbare takt. Svenskt jordbruk är helt enkelt inte konkurrenskraftigt på de flesta områden och det ändras inte genom att regeringen satsar nålpengar på exportfrämjande. Den stora utmaningen är i stället att inte importen ska fortsätta öka, hälften av den mat som äts är i dag importerad.
Nästan en tredjedel av den mjölk som Arlas bönder producerar exporteras som mjölkpulver medan importen av ost och andra förädlade mjölkprodukter stadigt växer. Beroendet av internationella marknader gjorde att mjölkkrisen 2015 – 2016 slog mycket hårdare mot svenska mjölkbönder än om de hade inriktat sig på att försörja hemmamarknaden. De svenska konsumenternas vilja att köpa svensk mjölk – och betala mer för den – resulterade inte i bättre pris till bonden eftersom de stora mejeriföretagen bundit sig till världsmarknadspriser.
Ett av de få tydliga målen i livsmedelsstrategin är att sårbarheten i svensk livsmedelsförsörjning ska minska. Livsmedelssystemet är sårbart på många sätt genom den centraliserade produktionen och distributionen, beroende av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel och våra konsumtionsvanor. Att odla all mat inom landet är därför ingen garanti för att vi får mat på borden vid en kris. Men ett kraftigt ökat beroende av handel för vår försörjning ökar utan tvekan sårbarheten.
Utöver den ökade sårbarheten innebär en ökad handel högre miljöbelastning. Utsläppen från den internationella handeln trollas bort i de nationella redovisningarna för växthusgasutsläpp men det är de utsläpp som ökar mest. Sjöfarten, flyget och den strida strömmen av lastbilar orsakar också mängder av andra miljöproblem som buller, spridning av mängder av giftiga ämnen och störning av växt- och djurliv.
Handel kan vara både ekonomiskt och ekologiskt motiverad, men av det följer inte att en ständigt ökad handel av skulle vara ett självändamål. Konkurrensen driver nedläggning av åker och betesmark i ett land som Sverige samtidigt som andra länder skövlar regnskog för att odla palmolja eller soja för den svenska marknaden. Det ökade handelsberoendet skapar också ett tryck på att vi ska sänka våra regler till de som gäller för de viktigaste konkurrenternas. På livsmedelsområdet har flera miljöskatter tagits bort och djurskyddsreglerna ”anpassas” nu till omvärlden – allt i den heliga konkurrenskraftens namn.
Ambitionen att satsa på svenskt jordbruk är välkommen men det finns viktigare områden än export att lägga krutet på. Karl-Ivar Kumm pekar på några sådana i sitt svar den 4 januari. Vi borde ta ett större ansvar för vår egen försörjning av livsmedel producerade på ett hållbart sätt i stället för att göra ökad export till ett självändamål.
Gunnar Rundgren
författare, lantbrukskonsult och bonde