Bevara finrummets piffiga skjul

Gamla Tempohuset har stora konstnärliga värden, samtidigt som det står som påminnelse över en okänslig epok i Uppsala. Det är kulturhistoria, en folklig Las Vegas-lada mitt i stadens finrum, skriver Per Lundgren.

3 april 2010 00:01
Vi har fått läsa i tidningarna att Åhléns­huset vid Stora Torget, det gamla Tempohuset, ska byggas om. Fasaden på "tårtkartongen" ska rivas och byggnaden ska svepas in i ett glashölje. Är det bra eller dåligt? Flanören på gatan tycks ha svaret klart: bort med den gamla öststatsbunkern och in med något nytt och fräscht! Men byggnaden är intressantare än så.

Åhlénshuset är en märkesbyggnad för Uppsala, vare sig vi vill det eller inte, och fasaden kan inte rivas med en axelryckning.

Dessutom är Stora Torgets hörnomslutna rumsbildning från 1643 en av Sveriges värdefullaste ur arkitekturhistorisk synvinkel, så mycket stora krav måste ställas på ett nytillskott. Låt oss inte göra om gamla misstag utan se vad vi har och vad vi kan få i stället!

Tempohuset vid Stora Torget i Uppsala invigdes 1961 under pompa och ståt. Trots det festliga tillfället var det få som uttryckte sig gillande om byggnadens utformning. Det är inte svårt att förstå Uppsalabornas protester den gången. Den gamla ärevördiga Lockska gården, Scheelehuset, hade fått rivas för att ge plats åt det nya huset, en vulgär köplada. Att byggnaden i sin volym anpassade sig till det gamla renässanstorgets förutsättningar var en klen tröst. De flesta var överens om att det nya huset passade sällsynt dåligt på sin plats. Vad hade hänt?

Det var de berömda arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius som låg bakom utformningen, men Tempohuset ska nog snarare betraktas som en klon än som en självständig arkitektonisk skapelse. De påhängda fasadelementen i konststen, som bär upp byggnadens uttryck, hade formgivits i samband med att ett nytt centrum uppfördes i Stockholmsförorten Farsta. Det var en arkitektuppgift helt väsensskild från den i Uppsala. I Farsta handlade det om att bygga upp något helt nytt från grunden, på jungfrulig mark. Tre olika varuhus, Tempo, NK och Domus, skulle samsas kring cent­rumtorget. För att göra reklam för varuhusen och få dem att dra till sig uppmärksamhet lät arkitekterna varje byggnad få sitt särskilda signum och olika fasadmaterial valdes: Domus fick en emaljerad aluminiumfasad, NK fick granit, som skulle ge den kvalitet som förknippas med detta varuhus (sic!), och Tempo den välkända påhängda fasaden av genombrutna konststenselement.

Man ville att Tempofasaden skulle ha en bestämd ljus- och skuggverkan och det kunde åstadkommas genom ett galler som från utsidan verkade luftigt och lätt men ändå bildade en yta som gjorde att den bakomliggande fasaden inte blev för påtaglig. Fasadsystemet hade fördelen att byggnaden kunde byggas ut på ett enkelt sätt och att det tålde en viss nedsmutsning utan att bli alltför solkigt. Gallret var också "reklammässigt motiverat", som arkitekterna uttryckte det. Tanken var att den fasad man arbetade fram skulle användas också på and­ra Tempovaruhus.

Det var alltså en standardiserad fasadlösning som utan någon större grad av anpassning tvingades på det stackars torget i Uppsala. Proteststormen och kritiken i Uppsala gav resultat - inte för Uppsalas del, men för resten av Sverige. Åhlénsgruppen vågade nämligen inte fortsätta använda fasaden och förutom i Farsta och Uppsala kom den bara att användas på Tempovaruhuset i Borås.

Trots sin något brokiga historia och sina sentida ombyggnader har Uppsalas Åhléns­hus stora kulturvärden. De varumärkes­designade varuhusen kom att få stor spridning och satte sin prägel på många orter efter 1960- och 70-talens rivningar av äldre bebyggelse.

Byggnaden står nu som en påtaglig påminnelse om den okänslighet för Uppsalas historiska miljöer som präglade mycket av stadsbyggnaden under 1960- och 1970-talen, men visar också på ett slags demokratisering av stadsmiljön, där inte bara bankpalats utan även "folklig" kommersialism fick ta plats i stadens finrum.

Fasadmönstret i sig är skickligt och noggrant utformat och har stora estetiska värden. Sedan man rivit Tempo­fasaden i Borås finns det bara två bevarade exemplar - originalet i Farsta och duplikatet i Uppsala. Fasaden har så stora konstnärliga och kulturhistoriska värden att det bara finns två alternativ: Bevara den eller ersätt den med en byggnad av yppersta klass, som tar till vara Stora Torgets fantastiska rumsbildning och som har förutsättningar att bli en ny märkesbyggnad genom sin kvalitet.

Det förslag som presenterats av arkitektbyrån Tham & Videgård har förtjänster, men det är tveksamt om en glasblob mot Stora Torget ger de distinkta gränser och den tyngd som den omslutande renässansrumsbildningen kräver.

Det prestigefyllda läget pockar på noggranna studier av förutsättningarna. Idea­let vore en arkitekttävling som gällde en helt ny byggnad. Självklart rör det sig om en stadsbyggnadsuppgift minst lika viktig som Uppsala Konsert & Kongress eller Uppsala Resecentrum!

Hur var det då med det pimpade skjulet? Jo, arkitekterna Backström och ­Rei­­ni­us­­­­ ­hade inspirerats av trender i USA när de ritade Tempohuset i Farsta. I USA var det vanligt att förse anspråkslösa affärsbyggnader med dekorativa skärmväggar - ett billigt och effektivt sätt att göra reklam för varumärket och få folk att komma in i byggnaden. Arkitektkåren såg ner på detta, som man tyckte, triviala sätt att angripa ett gestaltningsproblem. I Sverige kallades till exempel Farsta centrum för "arkitektonisk prostitution".

Kring 1970 skedde bland ledande arkitekturteoretiker en omvärdering av denna typiska USA-arkitektur, som så uppenbart bröt mot funktionalismens idé om att form och funktion skulle följas åt.

Amerikanen Robert Venturi skrev 1972 den banbrytande boken Learning from Las Vegas, som kritiserade den stelnande funktionalismens brist på förmåga att kommunicera. I stället lyfte han fram "the decorated shed", den typiska Las Vegasbyggnaden, som en av flera inspirationskällor för en ny arkitektur. Denna nya arkitektur, postmodernismen, svepte över världen under 1980-talet. Tanken är svindlande. Mitt i Uppsala står ett "decorated shed", ett "pimpat skjul", just den typ av byggnad som inspirerade till en helt ny, världsomspännande arkitekturriktning - men inte ute i något industriområde eller kasinokvarter utan mitt inne i den ärevördiga gamla stadens finkvarter!
Per Lundgren
byggnadsantikvarie på Upplandsmuseet
UNT 3/4 2010
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!