Barnperspektivet som försvann

Uppsala kommun har fällts i tingsrätten för att utan skälig grund tvingat en flicka att gynundersökas. Kommunen borde se över sitt agerande och tänka på flickan, inte överklaga domen till hovrätten, skriver Lina Gidlund.

8 oktober 2010 16:59

Under våren 2006 utredde Diskrimineringsbyrån Uppsala det som i media blivit känt som könsstympningsärendet. Utredningen ledde till att ärendet anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen och våren 2010 fälldes Uppsala kommun i tingsrätten. Uppsala kommun ville då överklaga till hovrätten, som valde att inte ta upp fallet.

Nu har kommunen vänt sig till Högsta domstolen och vill att de ska häva hovrättens beslut att inte pröva fallet. Diskrimineringsbyrån Uppsala anser att det är hög tid att Uppsala kommun tar ansvar för att de beslut som fattades inte hade skälig grund och att detta ledde till ett övergrepp på en 11-årig flicka. Diskrimineringsbyrån Uppsala önskar att Uppsala kommun tar tillbaka sin överklagan, ber flickan om ursäkt och låter henne gå vidare med sitt liv.

Bakgrunden till händelsen börjar redan våren 2004 när en sköterska på en vårdcentral får veta av pappan i familjen att dottern ska åka på utlandssemester med sina släktingar. Hon misstänker att flickan kommer att könsstympas under resan och tar upp detta med föräldrarna. Föräldrarna förklarar att detta är något de aldrig skulle göra mot sina barn. Sköterskan anmäler misstanken till socialtjänsten. I kontakten med föräldrarna har sköterskan fått för sig att flickan ska till föräldrarnas hemland och föräldrarna har påpekat att hon ska till ett annat land. Detta missförstånd tolkas både av sköterskan och av socialtjänsten som att föräldrarna ljuger om resmålet.

Under sommaren träffar socialtjänsten föräldrarna och begär att flickan ska gynundersökas. En gynundersökning är enligt socialtjänsten det enda sättet för föräldrarna att bevisa sin oskuld. Föräldrarna motsätter sig att deras dotter, som då är knappt 10 år, ska genomgå en sådan undersökning och vidhåller att hon inte könsstympats. Ingen utredning, liknande de som görs vid misstanke om andra former av övergrepp mot barn från närstående, genomförs.

Ett och ett halvt år efter sin utlandssemester hämtas flickan i skolan av polis tillsammans med en utsedd förmyndare. Flickan får höra att denna förmyndare är hennes nya mamma och att hon antingen kan gå med på att gynundersökas frivilligt eller under tvång. Flickan gynundersöks och föräldrarna frias från misstanken.

Det är tillräckligt allvarligt att socialtjänstens utgångspunkt är att föräldrarna är skyldiga. Den uppfattningen är visserligen uppbyggd utifrån en uppblåst anmälan. Men med tanke på hur kort tid det tog för Diskrimineringsbyrån Uppsala att undersöka vilka misstankar som låg till grund för anmälan och vilka erfarenheter som fanns kring familjen sedan tidigare borde däremot även socialtjänsten inom loppet av två år kunnat skaffa motsvarande information. Den grund som finns för misstanken är föräldrarnas etniska tillhörighet. Så långt handlar det om ett ganska vanligt diskrimineringsärende. I ett diskrimineringsärende är det effekterna för den som blir diskriminerad som räknas och inte syftet hos den som agerar.

Varje förälder som blir oskyldigt anklagad för att ha begått övergrepp på sitt barn känner sig sannolikt kränkt. Att misstanken enbart bygger på ens nationalitet eller etniska tillhörighet gör det ännu svårare att hantera. I detta fall leder agerandet till att det som var ett misstänkt övergrepp från föräldrarnas sida blir ett övergrepp från samhället. Detta lägger till ytterligare en aspekt. I alla samhällsinstansers hantering av ärendet så saknas barnperspektivet. Fokus ligger på att bevisa föräldrarnas skuld. Var värnades den lilla flickan? Tänk om hon faktiskt blivit könsstympad. Ska samhället då komma ett och ett halvt år senare och tvinga henne att på nytt sära på benen? När slutade vuxna att prata med barn?

Nu när Uppsala kommun vill fortsätta driva ärendet undrar Diskrimineringsbyrån Uppsala återigen vart barnperspektivet har tagit vägen. Uppsala kommun hävdar (UNT 22/9) att fallet är principiellt viktigt för Socialtjänstens arbete över hela landet och att det därför finns skäl att pröva det i hovrätten.

I Regeringsformen står att offentliganställda ska vara opartiska och sakliga i sitt arbete. I den nya diskrimineringslagen finns ett skydd mot diskriminering vid offentliganställdas bemötande av samhällsmedborgare. I barnkonventionen står det att barnets bästa ska sättas i främsta rummet. Det behövs inte en dom från Svea Hovrätt för att få veta att det blev fel i handläggningen av detta ärende. Socialtjänsten i övriga delar av landet bör rimligtvis aldrig komma i närheten av denna typ av handläggning om de följer lagen.

Det är många som inte orkar gå vidare med en diskrimineringsanmälan på grund av den utdragna rättsprocess som väntar. Tyvärr innebär det att många inte får den upprättelse de behöver för att gå vidare med sina liv. Det är en allvarlig brist för rättsäkerheten i Sverige. Det finns ur denna aspekt mycket att säga om Uppsala kommuns hantering av detta ärende.

Låt oss bara konstatera att det blir fel ibland. Ibland drabbar det dem som vi bör skydda allra mest, barnen. Det är alltid viktigt att ta ansvar när det blir fel, och särskilt när det drabbar ett barn. De som arbetade med det här fallet är bara människor men det är de som drabbades också. Det vore på sin plats att Uppsala kommun sväljer stoltheten och ber flickan om ursäkt, låter henne gå vidare. Det vore ett fint sätt att under Barnrättsveckan omvandla ord till handling.

Lina Gidlund,
Diskrimineringsbyrån Uppsala
UNT 11/10 2010

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!