Att tiga ihjäl är ett retoriskt misstag

Antisemitismen fanns hela tiden närvarande i Heimdal från kuppen 1937 och fram till 1940, men Heimdals vitbok berör inget av detta. Vid 1942 års stödaktion för norska judar befann sig Heimdal åter på fast mark. Varför inte vädra ut den mörka episoden och gå vidare som en enkel och korrekt utväg? skriver Ola Larsmo.

8 maj 2006 00:00
"Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser. "
Den som talar heter Arvid Fredborg, sedermera känd journalist. När han säger detta är han samtidigt styrelseledamot i både Heimdal och den högerextrema föreningen Nationella Studentklubben. Det är kvällen den 17 februari 1939, mitt under det ökända Bollhusmötet i Studenternas Tennishall här i Uppsala.

Mötet syftar till att studentkåren ska anta en protest mot regeringens planer på att låta 10—12 judiska läkare komma till Sverige. Det är efter Kristallnatten 1938: nazistaten har visat sitt rätta ansikte och läkarna vill fly till Sverige. Fredborg och flera andra talare säger öppet att flyktingarnas judiskhet är ett problem. De som argumenterar på det sättet hör till föreningarna Heimdal, Nationella Studentklubben eller det öppet nazistiska SS. De värsta utfallen av rasistisk natur åtföljs, enligt tidningsreferaten, av starkt bifall från publiken.
Det är inte helt lätt att förstå den position i vilken Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist och historikern Erik Lindberg målar in sig i sin debattartikel i UNT den 5 maj. När Heimdals styrelseledamöter talar om ras i talarstolen gör de det, enligt Lagerkvist och Lindberg, som "privatpersoner".

Likaså när de motionerar i sina studentnationer att mötet ska komma till stånd. De är alltså privatpersoner även när de skriver den petition mot att släppa in judiska akademiker som mötet skall rösta om — som är författad av heimdaliter med styrelseledamoten Åke Leissner i spetsen. Men med föreningen har de alltså intet att göra.
"De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning", skriver Lindberg och Lagerkvist. Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.

Det vore annars mycket lätt för dem att skriva en historia som både förklarar det skedda och dessutom skulle ställa för-eningen i en mer sympatisk dager.
Redan 1933 gick Heimdal ur det nazivänliga Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Resultatet blev att en rivalförening, Nationella Studentklubben, bildades av Åke Leissner. Arvid Fredborg tillhör snart dess styrelse. Under trettiotalet ägnar man sig bland annat åt att "kartlägga det judiska inflytandet vid Uppsala universitet" och deltar i opinionsmöten om antisemitismen. Vid ett stormigt styrelsemöte 1937 kuppas ett antal SNU-medlemmar och fascister in i Heimdals styrelse. Till gruppen hör förutom
Fredborg och Leissner även "nysvensken" Igor Holmstedt. Denna av högerextremister dominerade styrelse är mycket aktiv: man ger 1939 ut en årsbok, man tar 1940 initiativ till den framgångsrika, nationalistiska pamfletten Den svenska linjen — och man
får Bollhusmötet till stånd. (Som privatpersoner, enligt Lagerkvist och Lindberg.) Mötet är en protest mot de liberala, socialdemokratiska och kristna studenter som vädjat till statsminister Hansson att Sverige tvärtom ska släppa in fler judiska flyktingar.

Det går inte att hymla här. Såväl argumentationen kring Bollhusmötet som Heimdals årsbok 1939 och pamfletten Den svenska linjen präglas av antisemitism. När Lindberg och Lagerkvist försöker tiga ihjäl det begår de ett retoriskt misstag.
Men redan 1942 deltar Heimdal, med ny styrelse, tillsammans med socialdemokratiska Laboremus och liberala Verdandi i en stödaktion för de norska judar som då deporteras till Auschwitz. Föreningen befinner sig åter på fast mark, och det är fullt möjligt att beskriva det hela som en episod mellan "kuppen" 1937 och stödaktionen 1942, mörk men nu överstånden. Varför väljer man då inte denna enkla — och korrekta — utväg?

Den "vitbok" man nu ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932—1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publiceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. ("Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras." Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som
flyr för sina liv.) Man låtsas helt enkelt inte om sådana utspel. Så kan man också lösa ett historiskt problem.

Men varför då inte vädra ut denna episod och gå vidare?
Problemet är att Bollhusmötet, Heimdals årsbok och inte minst pamfletten Den svenska linjen från 1940 av samtidens höger inte uppfattades som belastningar utan snarare som meriter.
Leissner, Fredborg och Holmstedt välkomnas med detta i bagaget in i det Högerparti som nu har Gösta Bagge som ordförande. Fredborg skickas av Svenska Dagbladet till Berlin; Holmstedt hamnar i Högerpartiets programkommitté och blir senare kommunalråd: Leissner är med och grundar Fria moderata studentförbundet, vars tidskrift Svensk Linje räknar sina anor till pamfletten från 1940.

Det är inget oskyldigt dokument. Här hittar man t ex följande passus: "Det finns enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik? Det övervägande flertalet yngre svenskar — och vi utgöra inget undantag — anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter." (Den svenska linjen, s 24.)
Antisemitismen löper som en röd tråd från kuppen 1937 och fram till 1940 års Den svenska linjen. Heimdals egen vitbok berör inget av detta. Den nämner årsboken, men inte vad som står i den. Den nämner inte Den svenska linjen.
"Inom Heimdals finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs om ett problem", skriver Lindberg i sin vitbok, i en mening vars grammatik kan ifrågasättas, men som framförs utan att dess författare darrar på manschetterna.

Heimdal tillsätter nu ett "vetenskapligt råd" som skall avgöra vem som skall tillåtas forska i föreningens arkiv. Ännu en dörrvakt, alltså. Vetenskaplighet handlar dock om verifierbarhet: att uppgifter kan kontrolleras och dubbelkontrolleras. Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.

Ola Larsmo
författare
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!