Att förneka folkmord

Det är en moralisk kollaps att FN:s säkerhetsråd inte kunnat anta en resolution om att massakern i Srebrenica 1995 var ett folkmord, skriver Inger Österdahl.

16 juli 2015 17:18

Ryssland lade nyligen in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som skulle antas till minne av folkmordet i Srebrenica i juli 1995. Kina, Angola, Nigeria och Venezuela lade ner sina röster.

Vad innehåller en resolution som orsakar en så stark motreaktion hos vissa av medlemmarna av säkerhetsrådet?

Resolutionens huvudbudskap är att fördöma folkmord, brott mot de mänskliga rättigheterna och krigsförbrytelser. Mer specifikt fördömer resolutionen i de skarpaste ordalag folkmordet i Srebrenica som konstaterats både av den Internationella brottmålstribunalen för det forna Jugoslavien och av den Internationella domstolen i olika rättegångar.

I en viktig passus i säkerhetsrådets resolution skulle medlemmarna ha enats om att accepterandet av att de tragiska händelserna i Srebrenica utgjorde ett folkmord är en förutsättning för försoning.

Säkerhetsrådet skulle vidare ha uppmanat politiska ledare på alla sidor i den tidigare konflikten att acceptera det som domstolar faktiskt ansett bevisat. Säkerhetsrådet skulle ha fördömt förnekandet av folkmord som ett hinder på vägen mot försoning och slagit fast att det fortsatta förnekandet av att ett folkmord begicks är djupt plågsamt för eventuella överlevande offer samt för de anhöriga.

I framåtblickande syfte skulle rådet också ha inskärpt vikten av att dra lärdom av FN:s misslyckande att förebygga folkmordet i Srebrenica och vikten av att det internationella samfundet gör sitt yttersta för att se till att liknande fruktansvärda händelser inte upprepas.

På det hela taget bekräftar den föreslagna resolutionen de mest grundläggande internationella normerna till skydd för mänskliga rättigheter.

Det finns ingenting kontroversiellt i texten ur juridisk synvinkel. Icke desto mindre fann Ryssland att resolutionsförslaget trots intensiv tvättning förblev så utmanande att landet omöjligen kunde rösta för och fyra övriga säkerhetsrådsmedlemmar att missnöje måste markeras genom nedlagda röster. Man kan fråga sig varför.

Ryssland ansåg att resolutionen felaktigt pekade ut en av de stridande parterna i konflikten i Bosnien-Hercegovina som mer skyldig än andra och att resolutionen skulle förhindra i stället för att underlätta försoning. Kina hade inga principiella synpunkter utan ansåg bara att det skulle strida mot idén om att främja nationell försoning i Bosnien-Hercegovina att genomföra en omröstning i säkerhetsrådet om en resolution som inte stöds av samtliga medlemmar.

De länder som röstade för resolutionen ansåg tvärtemot att ett erkännande av att folkmord begåtts i Srebrenica är en förutsättning för försoning. I resolutionen betonas att brott mot mänskliga rättigheter begicks av alla sidor i konflikten och ingen etnisk grupp pekas uttryckligen ut som mer skyldig än någon annan. Det är emellertid ett faktum– en sanning skulle man kunna drista sig till att säga – att det endast var en av de stridande parterna som gjorde sig skyldig till folkmord.

Den hårdaste nöten att knäcka i förslaget till resolution var just att massakern i Srebrenica sades utgöra ett folkmord.

Allt annat i resolutionen tycks Ryssland kunnat ha överseende med utom den – i och för sig centrala – detaljen att dödandet i Srebrenica skulle betecknas som folkmord. På den punkten vägrade de länder som stödde resolutionen med rätta att backa och resolutionen föll.

Visserligen förändras ingenting vad gäller det starka förbudet mot folkmord som fanns före resolutionsförslaget om Srebrenica och som fortfarande finns, oberoende av Rysslands veto. Den internationella rätten på området förblir intakt, om än inte ytterligare stärkt av en kraftfull markering av FN:s säkerhetsråd.

Ur rättspolitisk synvinkel är dock det ryska vetot mycket illavarslande.

Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.

En moralisk kollaps är vad det är.

Inger Österdahl, professor i folkrätt, Uppsala universitet

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!