När svenska företag behöver fler medarbetare med kvalificerad yrkeskompetens finns en snabb väg – yrkeshögskolan. Här får man en tvåårig eftergymnasial yrkesutbildning där examen i nio fall av tio leder till jobb. Utbildningen är dessutom en lönsam investering för både individen och samhället. Sverige klarar sig inte utan lokförare, anläggningsdykare och signaltekniker.

–Yrkeshögskoleutbildningen förstärks med fokus på kvalitet, sade Ulf Kristersson i regeringsförklaringen. Det är en lovvärd ambition. Hoten mot yrkeshögskolans kvalitet har nämligen aldrig varit större. Låt mig ge tre exempel.

Den förra regeringen instruerade först SCB att ta fram lärarstatistik, trots att det inte finns lärare i egentlig mening. Därefter gav de Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) i uppdrag att samla in kostnadsstatistik, med särskilt fokus på att sätta pris på arbetslivets medfinansiering.

Bakom uppdragen finns en vilja att mäta, kontrollera och likrikta. Som enskilda företeelser kan de tyckas små, men tillsammans innebär det att anordnarna måste lägga tiotals miljoner kronor på administrativa system och statistikinsamling. Resurserna tas direkt från de studerandes utbildning.

Det är inte heller uppenbart att statistiken kommer att bidra med någonting av värde. MYH samlar redan in relevanta uppgifter och genomför kvalitetsgranskningar. Snarare framstår det som att man ser på yrkeshögskolan som grundskolan, en utbildning som bedrivs i en skolbyggnad med legitimerade lärare.

Men alla yrkeshögskoleutbildningar är unika. Logiken är omvänd mot andra former av offentligfinansierad utbildning. Det är inte staten som bestämmer innehållet, utan arbetsgivarna. De föreslår mål, bestämmer hur undervisningen bäst ska bedrivas och visar att deras medarbetare kan delta. De lägger hundratals arbetstimmar för att ta fram avsiktsförklaringar och belägga sina behov av en viss kompetens. 

Dessutom bidrar de till utbildningarna med kunskap, lokaler och tekniska lösningar, samt genom att ta emot och handleda studerande på praktik. Medfinansieringen näringslivet bidrar med är alltså inte pengar utan arbetstid och kompetens.

Utbildarna är yrkesskickliga personer från arbetslivet. Helst ska de vara aktiva inom sitt yrkesområde samtidigt som de genomför undervisningen. Därmed garanteras att innehållet är aktuellt och relevant. På vissa utbildningar är personer med lärarexamen helt rätt, på andra behövs en skicklig yrkesexpert. Ibland är lång erfarenhet vara en fördel, inom en helt ny yrkesroll kan kompetensen finnas hos personer med kort yrkeserfarenhet.

Det tredje exemplet är att inflationen och kostnadsökningarna slagit hårt mot yrkeshögskolan. Ersättningen till anordnarna har inte justerats på flera år. Detta kommer att urholka utbildningens kvalitet genom att undervisningstiden minskar. I den kommande statsbudgeten måste regeringen därför höja ersättningen till anordnarna. 

Yrkeshögskolan är den mest efterfrågade eftergymnasiala utbildningsformen när svenska företag ska anställa, enligt Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät. Samma undersökning visar att var femte rekryteringsförsök misslyckas eftersom det saknas personer med rätt kompetens och utbildning. Varje misslyckad rekrytering kommer med ett pris. Företagen kan tvingas tacka nej till en order eller tvingas stoppa en expansion.

Utbildningsminister Mats Persson och skolminister Lotta Edholm måste därför ta hoten mot yrkeshögskolans på allvar. I stället för att krångla till det för en bevisligen välfungerande utbildningsform borde fokus vara på att fortsätta att bygga ut yrkeshögskolan och förstärka kvaliteten.