Vittnesmålen från uigurer kan inte viftas bort

Situationen i Xinjiang gör löftena som angavs efter andra världskrigets slut relevanta igen, skriver tre forskare.

Bilderna från situationen i Xinjiang börjar klarna.

Bilderna från situationen i Xinjiang börjar klarna.

Foto: Andy Wong

Debatt2021-06-16 05:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En uigurisk kvinna vittnar om hur uppemot hundra fångar tvingades se på när lägervakter våldtog en ung kvinna i det läger hon hölls fången i Kina. Hennes uppgifter bekräftas av andras vittnesmål om systematiska sexuella övergrepp mot kvinnor i lägren i Xinjiang. Alla avlade skriftliga vittnesmål och frågades ut vid den nyligen avslutade Uyghur Tribunal, som hölls i London den 4–7 juni. 

Tribunalen har organiserats eftersom världens stater förblivit passiva. Den består av en rad människorättsexperter, advokater och akademiker, och leds av folkrättsjuristen Geoffrey Nice, tidigare åklagare i målet mot Slobodan Milošević. Syftet är att utreda anklagelserna om folkmord och brott om mänskligheten, mot uigurer och andra turkiskspråkiga minoriteter i Xinjiang, sedan Xi Jinping 2016 utsåg Chen Quanguo till chef för kommunistpartiet i Xinjiang och för den pågående kampanjen mot uigurerna. I höst kommer tribunalen att höra ytterligare vittnesmål, och i december skall den avge sitt slutgiltiga utslag.

Under de fyra dagar som utfrågningarna pågick, som samtliga kan ses på YouTube, framkom många skakande vittnesmål från lägren i Xinjiang. Vittnen berättade om hur de fått trängas i överfyllda celler, utsatts för svält, grovt våld och psykisk förödmjukelse, påtvingade aborter och organiserade våldtäkter. 

Bland vittnesmålen framkom att fångar spänts fast i tortyrredskap såsom ”tigerstolen” eller under långa perioder tvingas stå i kallt vatten som når till hakan. Flickor i lägren utnyttjas nattetid sexuellt av lägervakter för att senare återvända på morgonen med tydliga spår av misshandel. Andra vittnen berättade om hur friska medfångar försvann och kanske valts ut för organstöld; andra har systematiskt injicerats med okända preparat, som tycks påverka fångarnas minnesförmåga, och förhindra graviditeter. 

Ett oväntat inslag var en kinesisk polisman som arbetat i lägren. Han vittnade från Tyskland, iklädd mask och solglasögon och med förvriden röst, om hur polisen torterade fångar till döds i lägren — med den enda motiveringen att offren var uigurer och därför saknar alla rättigheter.

På samma sätt som Kina tidigare förnekat existensen av lägren har man nu initierat en "motkampanj" för att smutskasta vittnena. Släktingar till de som vittnar i London tvingas framträda på iscensatta presskonferenser, uppenbarligen inte frivilligt.

Det är ett oavvisligt faktum att ett stort antal oskyldiga människor sitter inspärrade i de gulag-liknande lägren där mental och fysisk tortyr tillhör vardagen. Att lägren skulle ha något med utbildning att göra, som Kina hävdar, är en skymf mot offren. Xinjiang är idag världens största straffkoloni. Alla de främsta uiguriska kulturpersonligheterna har ”försvunnit”, skickats till koncentrationsläger eller dömts till så långa straff att de kommer att tillbringa hela sitt liv där. Exiluigurer, som vittnar om förhållandena i hemlandet, trakasseras av kinesiska myndigheter som straffar deras familjemedlemmar på olika sätt. Regimen i Peking bestraffar och kriminaliserar ett helt folk, samtidigt som man genomför en massiv kampanj för att utradera det uiguriska kulturarvet (som vi avhandlat vår rapport i Signum).

Vid tribunalen framkom ytterligare bevis från kinesiska dokument, för hur regimen arbetar på att reducera och späda ut den uiguriska befolkningen, genom bland annat massteriliseringar, och genom att locka hankinesiska män till Xinjiang där de kan ta sig uiguriska hustrur. 

Vittnesmålen i London är oerhört viktiga för att samla bevis om Kinas övergrepp. Vad vi hör är uppenbart bara toppen på isberget, vilket också underströks av en rad expertvittnen.

Tribunalens slutsatser är inte bindande. Men de är en maning till världens ledare att löftena om ”aldrig mer” som avgavs efter andra världskriget inte ska förbli tomma ord.