Skolan konkurrensutsattes 1992 med förhoppningen att skolorna skulle tagga upp samtidigt som nya aktörer skulle tillföra bra pedagogik och innovationer. Med skolministerns ord skulle vi få ”Europas bästa skola”. Skolorna månar numera om att vara attraktiva, men det uppväger inte baksidorna med systemskiftet.
När propositionen ”Offentliga bidrag på lika villkor” blev lag 2010 säkrades lönsamheten genom att kommunerna tvingades att överkompensera de fristående skolorna. Uppsala visade på detta i sitt remissvar, vilket lagstiftarna alltså ignorerade. Lagen satte fart på koncernskolornas intåg och redan 2015 hade koncernerna 1 927 grundskoleelever i Uppsala.
Konkurrensutsättning och vinstsyfte leder systematiskt till negativa effekter. Här beskrivs de för grund- och förskola.
Konkurrensutsättningen innebär att skolorna ska väljas. Detta förstärker segregationen då flertalet väljer en skola som socialt överensstämmer med en själv. Ju mer homogena skolorna blir, desto fler väljer lika.
I mer homogena skolor minskar toleransen för individuella skillnader och färre möten uppstår mellan barn med olika bakgrund. Detta motverkar sammanhållningen i samhället.
Det blir fler förskolor där flertalet barn har annat modersmål än svenska, vilket försvårar utvecklingen av det språk som krävs för framgång i skolan. Därtill riskerar de barn som har sämre hemresurser att hamna på en undermålig förskola.
När elever med stora behov koncentreras till vissa skolor ökar behoven totalt. Barn på lågstatusskolor riskerar dessutom att begränsa sin självbild och sina framtidsutsikter. Hur barn ser sig själva i framtiden är avgörande för hur de förbereder sig för sin framtid. I praktiken innebär det att en del barn förbereder sig för ett gott liv, andra inte.
Konkurrensutsättning innebär att kommunen förlorat befogenheter men sitter kvar med utbudsansvaret: att alla barn har rätt till en skolplats i alla delar av kommunen, både år med stora och med små elevkullar. Investeringarna i skolbyggnader blir osäkrare, när man inte vet om elever istället väljer en friskola.
Det blir svårare att fylla perifera skolor när elever går till koncernskolorna. När plats erbjuds från årskurs sex i koncernskolor skapas tomplatser i kommunens mellanstadieskolor. Möjligheten att omstrukturera skolorganisationen (lägga ner, slå ihop, bygga nytt, flytta årskurser) bromsas av risken för elevflykt. Koncernernas expansion gör att kommunen slutat att erbjuda en skola, med rätt att välja en annan. Förändringen gavs namnet ”aktivt skolval”, men är en förlust av förutsägbarhet och tvång att göra ett val.
Konkurrensen leder till att färre barn går i närmaste förskola och skola. Så färre barn går och cyklar till skolan och fler barn använder mer tid till att resa. Och de sociala kontakterna lokalt tunnas ut. Grannskapet som gör livet enklare, tryggare och trevligare.
Konkurrensen snedvrider verksamheten när fokus ökar på vad som upplevs som attraktivt för presumtiva kunder. Ytliga kvaliteter uppmärksammas på bekostnad av barnens utveckling.
Effekterna av att vinstsyfte är också omfattande. Vinster är förtjänta eller oförtjänta. Effektiviseringar och innovationer ger förtjänta vinster. Oförtjänta vinster uppstår av bristande strukturkvalitet (personal, lokaler) och processkvalitet (vad som sker i skolan) samt ekonomisk överkompensation.
Lärare och rektorer vill göra bästa möjliga verksamhet utifrån givna resurser. Det gäller både om samhällsnytta eller vinst är huvudmannens syfte. Samtidigt ska vinstsyftande skolor vara affärsmässiga vilket innebär att upprätthålla efterfrågan långsiktigt, till lägsta möjliga kostnad.
Strukturkvaliteten tummas på genom lägre lärartäthet och färre behöriga lärare. Färre elevvårdspersonal och bibliotekarier. Färre specialsalar och mindre skolgårdar. Processkvaliteten försämras när skolan underlåter insatser som inte får konsekvenser för upplevd kvalitet hos flertalet kunder.
Friskolor överkompenseras när de får samma ersättning som de kommunala som har ansvar för att alla barn har en skolplats. Koncernskolorna attraherar mer självgående elever och stöter ifrån sig mer stödbehövande, det bidrar till överkompensationen och förstärker dessutom skolsegregationen.
Denna summariska genomgång visar att ökad kontrollen inte räcker, eftersom det är själva konkurrensen och vinstsyftet som undergräver skolväsendets samhällsbärande funktion. Det offentliga måste återta styrningen av skolan för att alla barn ska få en rimlig chans och för att samhället ska hålla ihop.