Husägare är i dag mycket pressade och inflationen ligger på höga nivåer. Dessutom ökar räntekostnaderna i en oroande takt. Sedan april 2022 har räntekostnaderna ökat med 200 procent. Många helt vanliga hushåll har nu räntekostnader över 100 000 kronor per år vilket innebär att de bara får göra ett ränteavdrag med 21 procent på den överskjutande delen, i stället för 30 procent. Detta belopp har inte ändrats sedan det infördes och behöver nu justeras i enlighet med den allmänna prisutvecklingen på småhus.
Så sent som i februari 2022 meddelade Riksbanken att styrräntan skulle ligga på noll procent fram till 2024. Därefter ändrade Riksbanken spelplanen och deras snabba räntehöjning har inte gett småhusägarna tillräckligt med tid att förbereda sig för den snabba kostnadsökningen, vilket har försatt dem i en mycket besvärlig situation. I april 2022 låg genomsnittsräntan för rörliga bolån på 1,5 procent. Efter Riksbankens senaste höjning kommer snitträntorna att stiga till cirka 4,5 procent.
I dag kostar ett genomsnittligt hus i Uppsala 4 161 000 kronor och belåningsgraden vid husköp ligger i snitt på 65 procent. Det innebär att de årliga räntekostnaderna efter ränteavdrag för en familj som köpt ett småhus har ökat från cirka 28 200 kronor per år till 87 200 kronor. Utan ränteavdrag skulle räntekostnaderna ha legat på 121 700 kronor.
Men höjningen stannar inte här. Riksbanken har flaggat för ytterligare räntehöjningar med 25 punkter i juni eller september. Det innebär att de rörliga bolåneräntorna kommer att stiga ännu mer och närma sig 5 procent. Därefter förväntar Riksbanken sig att ligga kvar på den högre räntan fram till hösten 2026. Landets husägare måste därför förbereda sig på många år med mycket höga räntekostnader.
Vissa hävdar att räntan inte är hög sett i ett historiskt perspektiv. Det man glömmer i det resonemanget är de kraftiga pris- och skulduppgångar som har skett under det gångna decenniet. Nya siffror från SCB visar att svenskarna har den tredje högsta skuldsättningen i EU, endast överträffade av Danmark och Luxemburg. Det gör att de som äger sitt boende är särskilt sårbara för räntehöjningar. Och om man tittar på hushållens räntekostnader måste man gå tillbaka till slutet av 1992 för att hitta liknande nivåer. Då låg styrräntan på 11,5 procent och de rörliga bolåneräntorna runt 14 procent.
Men det är inte småhusägarnas fel att huspriserna har skjutit i höjden. Ingen vill betala mer än nödvändigt för ett hus. Prisökningen beror i stället på att det byggts allt för få småhus, i kombination med den expansiva penningpolitik Riksbanken bedrev under många år.
I dagens ränteläge slår allt fler i taket. När räntekostnaden överstiger 100 000 kronor per år, blir ränteavdraget bara 21 procent jämfört med normala 30 procent. Det beloppet har inte höjts sedan det infördes och den kraftiga räntehöjningen innebär att många hamnar ovanför takbeloppet. Om taket hade följt den allmänna prisutvecklingen på småhus sedan 2000-talets början, hade taket legat på 400 000 kronor i stället för 100 000 kronor.
Det innebär att många hushåll nu slår i taket och endast kan göra avdrag med 21 procent på den överskjutande delen. Det är orimligt att hushåll ska drabbas av högre ränteutgifter på grund av att taket inte har anpassats till dagens prisnivåer.
Den snabba räntehöjningen och den höga skuldsättningen har försatt många småhusägare i en svår ekonomisk situation. Riksbankens räntevapen är trubbigt, men träffar alla som kommit ut på bostadsmarknaden sent med stor precision. För att mildra konsekvenserna av Riksbankens räntepolitik behövs åtgärder för att underlätta för hushållen i form av slopat amorteringskrav och en anpassning av takbeloppet för att bättre spegla dagens prisnivåer.