Vilka forskningsrön ska få styra?

Svar till debattartikeln "Universiteten har en viktig roll efter corona" i UNT 1/6.

Om universiteten tidigare beskylldes för en vänstervridning, så kommer den gröna politiken snart betraktas som utbildningsväsendets norm, humanitärt oförhandlingsbar och genomsyrande all verksamhet, skriver Annika Skoglund.

Om universiteten tidigare beskylldes för en vänstervridning, så kommer den gröna politiken snart betraktas som utbildningsväsendets norm, humanitärt oförhandlingsbar och genomsyrande all verksamhet, skriver Annika Skoglund.

Foto: Fredrik Persson/TT

Debatt2020-06-07 02:58
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Replik

I takt med social distansering i kriget mot corona så växer den gröna insidesaktivismen på universiteten. En underliggande logik mellan dessa två rörelser gör att ”klimatnätverket” nu mobiliserar sin front. Covid-19 omstöps till en moralchock, vilka används flitigt av aktivister för att rekrytera nya anhängare. Universiteten har enligt författarna visat att ”radikala förändringar” är möjliga, vilka därmed ska inspirera till fortsatta åtgärder. Förmågan till förändring, och viljan därtill, ska skiftas om och naglas fast vid en än mer hotfull framtid, klimatet. Universiteten uppmanas till en långsiktig institutionalisering av ”hållbarhet” för att föredömligt folkbilda korrekt.

Enligt klimatnätverket ska alltifrån en ”kultur” till arbetstid länkas till koldioxid. Universiteten ställs dock inför ett antal praktiska och ideologiska problem, om dess organisering, kunskapsproduktion och utlärning, främst ska förankras i ett kalkylerande av utsläpp, eller rättare sagt, främst i den naturvetenskapliga forskningsfronten gällande hållbarhet. Klimatnätverkets välmenande och välbehövliga inspel saknar en balans gentemot andra discipliner, de som har expertis inom den sociala aspekten av hållbarhet. Det kanske inte är så konstigt att ett universitet förväntas organisera det interna arbetet i linje med de forskningsresultat som detta arbete genererar. Det är dock oklart hur universitetens modus operandi ska definieras av de nyaste forskningsresultaten inom hållbarhet. Hur ska dessa matas in och vilken detaljnivå ska institutionaliseringen av klimatkulturen eftersträva?

I jämförelse med en organisering av arbetet i kriget mot corona, så framstår en reglering under klimatförändring som en lättnad. Klimatåtgärderna verkar mindre påfrestande än ”lock down”, en inlåsning eller nedstängning. Vi gör slut med corona och ingår en ny, mindre kontrollerande relation, med klimatförändring. Vi ska dock inte glömma hur medborgerliga rättigheter omförhandlas, hand i hand med uppmaningar om att vi ska leva föredömligt enligt gröna direktiv, på arbetsplatsen. Om universiteten tidigare beskylldes för en vänstervridning, så kommer den gröna politiken snart betraktas som utbildningsväsendets norm, humanitärt oförhandlingsbar och genomsyrande all verksamhet.