År 2013 levde cirka 234 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar 12 procent av alla barn i Sverige. Det skriver Rädda Barnen i sin årsrapport 2015 med titeln Barnfattigdom i Sverige. Organisationen har kommit med sådana årsrapporter sedan 2002. Andelen barn i ekonomisk utsatthet minskade från 22 procent år 1997 till 11 procent 2007 och var 12 procent 2013. Rapporten innehåller uppgifter om delgrupper, exempelvis barn i familjer med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar.
Det finns många olika sätt att mäta vad som ska menas med barn i ekonomisk utsatthet eller barnfattigdom.
Det finns mått av absolut slag, mått av relativt slag, mått som tar utgångspunkt i familjens inkomst och mått som bygger på hur barnen själva ser på sin situation. Rädda Barnens mäter situationen under ett specifikt år och skriver att de barn som med det absoluta mått man använt ”lever i fattigdom” eller ”växer upp i fattigdom”. Läsaren får dock ingen information om hur länge barn befunnit sig denna situation. Är det enbart under det år som rapporten handlar om (2013), eller var det även 2012, det vill säga under två år, eller ännu längre tillbaka i tiden? Formuleringen ”lever i” eller ”växer upp i” ger intryck av att det måste gälla mer än ett år och kanske under hela uppväxten.
Rädda Barnen ger en ögonblicksbild av situationen ett visst år och ger ingen information om varaktighet. Man hade varit tydligare om man valt andra ord än ”lever i” eller ”växer upp i”.
Fakta om varaktighet är viktiga om man vill söka efter information som kan ligga till grund för åtgärder för att förhindra att barn hamnar i långvarig fattigdom och för att bistå dem att komma ur sådan fattigdom.
Övergående fattigdom under ett enstaka år är ju mindre allvarlig för den enskilde än bestående fattigdom under längre tid. Därför bör åtgärder avseende den senare gruppen ges prioritet.
Det finns undersökningar i Sverige som belyser varaktighet i fattigdom. De visar att det är relativt få barn som lever i fattigdom under många år. Forskarna Matthew Lindquist och Gabriella Lindquist följde inkomstutvecklingen för familjer med barn från 1991, då barnen var noll till fyra år, fram till 2004, då de var 13 till 17 år. De fann att 10 procent av barnen befunnit sig i fattigdom under ett enstaka år, 6 procent i två år, 5 procent i tre år och så vidare i minskande grad.
De som befunnit sig i fattigdom i sju år eller längre var 2 procent av alla barn.
Samma tendenser framkommer i rapporten Ekonomisk utsatthet och välfärd bland barn och deras familjer 1968–2010 av Carina Mood och Jan O Jonsson (Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, underlag till en rapport utgiven av Socialstyrelsen 2013). Fattigdomserfarenhet för de flesta barn är av kortvarig natur och varaktigheten har minskat mellan åren 2000 och 2010.
Författarna skriver: ”En skattning är således att 2–3 procent av barnen i Sverige, eller cirka 40 000–60 000, lever i familjer med en långvarig låg inkomststandard.” Långvarighet definieras här som fem år eller längre.
När man tar hänsyn till varaktighet får man således mycket lägre siffror än de 234 000 år 2013 som Rädda Barnens ögonblicksbild visar. Olika mått visar olika förhållanden och det finns inte ett enda rätt mått på något så komplicerat som barnfattigdom.
Rapporten av Mood och Jonsson behandlar också en rad aspekter som ger underlag för tänkbara åtgärder riktade mot olika slag av barnfattigdom.
Varaktighet är ett centralt och allvarligt problem när det gäller barn i fattigdom och det gäller oavsett mått och mätmetoder för vad som definieras som fattigdom. Det är angeläget att stat och kommun särskilt riktar in åtgärder mot barn i kronisk fattigdom, där det handlar om barn som verkligen ”lever i” eller ”växer upp i” fattigdom över längre tid.
Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi
Lennart Arvedson, Ph D från Stanford University, USA
Författarna spelade en aktiv roll vid grundandet av den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet.