Fysisk rörelse förebygger ohälsa i form av smärta och oro, och mindre oro leder till bättre kortsiktigt och långsiktigt mående. Något som kanske är viktigare än någonsin förut just nu.
För att hindra den ökande spridningen av coronaviruset, ett virus som ändrar form och därför kräver rörlighet i åtgärder för att kunna anpassa restriktioner snabbt och träffsäkert så har regeringen i ett försök att höja vaccinationsgraden infört krav på vaccinationsbevis för allmänna sammankomster, och nu också aviserat att man funderar på samma åtgärd på restauranger och för att träna på gym.
Även om vi skulle öka vaccinationsgraden genom att använda gym som hävstänger, så riskerar samhällskostnaden att bli hög om vi också tappar tränande. För när gym pekas ut som smittkällor blir många – kanske de som bäst behöver träning – rädda för att gå dit. Trots att studier, senast från Folkhälsomyndigheten (Oktober -21), visat att det inte finns några tecken på att de som tränade på gym under pandemin löpte en större risk att smittas av corona än de som inte gick till gym.
Varje åtgärd är aldrig enbart positiv eller negativ; om man stänger skolor minskar smittspridning bland barn och ungdomar, men det ger också stort kunskapstapp och har visat påverkar elevernas långsiktiga hälsa. Om man försvårar för konst och kultursektorn, eller stänger restauranger, så minskar man möten, men försvårar samtidigt vår förmåga till empati och att se världen och oss själva ur flera olika perspektiv.
Jag är orolig för att man underskattar de negativa konsekvenserna ett försvårande att besöka gym kan ge. Gör man det krångligare att få träningen gjord på ett snabbt och effektivt sätt, eller signalerar att gym är otrygga platser, fastnar många i soffan. Därför hoppas jag att regeringen tänker igenom de risker som finns med att använda gym som verktyg för att öka vaccinationsgraden.
I Sverige gick vi före pandemin i genomsnitt 6 000 steg om dagen. Social distansering minskar dramatiskt mängden rörelse som utförs i samband med dagliga rutiner. Den mesta av vår rörelse utförs i samband med arbete och sociala aktiviteter. Om en mycket stor del av den vanliga fysiska aktiviteten försvinner är det sannolikt att detta kommer att återspegla sig i hälsa och mående. Kroppen anpassar sig till den miljö den utsätts för. Detta är något bra och vad vi använder för att få effekt av träning. Men det motsatta är också sant, att om vi inte får tillräckligt stimulans så riskerar vi att bli svagare, sjukare och ömtåligare.
Om vi ska ersätta mycket rörelse med bara några få pass, så måste dessa vara relativt hårda. Hård träning är effektiv, och nästan aldrig farlig, men också svårare att upprätthålla. För många kan den också vara svår att komma igång med, då man inte vet vilka rörelser och vilken belastning som skulle kunna vara för utmanande eller rentav farlig.
Folkhälsomyndigheten har genom hela pandemin uppmanat till att fortsätta träna, även under social distansering och det är sant att effektiv träning kan utföras i hemmet, i utegymmet eller med snabba sprinter uppför en backe. Men det är lika sant att nästan inget gör detta över tid, trots att de flesta vet hur viktigt det är.
Att däremot gå till gymmet är något som inte kräver lika många egna beslut och något du bara måste göra några få gånger per vecka. Detta är mycket lättare att kontrollera, och har därför större sannolikhet att utvecklas till en långsiktig vana.
Människor borde alltså snarare, speciellt i rådande läge, uppmuntras att söka upp en träningsanläggning med ansvarsfulla och välutbildade tränare. Det gör steget att komma i gång så litet som möjligt, och maximerar möjligheten att kunna välja att lyckas: två saker som gynnar vanebildning.