Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.
S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent.
Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.
I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.
I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.
Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.
Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.
I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.
Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.
Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.
Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.