Vi verkar ha glömt att det behövs människor som utför praktiskt arbete, skriver Johan Aspelin och Johan Onno.
Yrkesprogrammen på gymnasiet lockar för få elever. Den stora majoriteten väljer högskoleförberedande teoretiska program. Följden blir att alltför få kan utföra de praktiska jobben. Vi har ett grundläggande problem i dagens skola – vi ser akademisk utbildning som bättre än praktisk utbildning. Detta synsätt är förlegat och rentav skadligt för våra ungdomar.
Akademiseringen och idealiseringen av teoretiska kunskaper har pågått under hela efterkrigstiden. Fler och fler i varje årskull läste på högskolenivå. Framåt 90- och 00-talet blev det till och med ett mått på framgång för en kommun eller en region hur stor andel av invånarna som hade akademisk utbildning. Det inrättades nya högskolor och universitet över landet. Även praktiska högskoleutbildningar, såsom till polis och sjuksköterska gjordes mer akademiska.
Detta har lett till en skriande brist på yrkeskunskap i samhället. Industrin, transportsektorn och omsorgen är branscher som söker med ljus och lykta efter medarbetare. Samtidigt är arbetslösheten bland unga betydligt högre i Sverige än i jämförbara länder. Situationen blir ännu mer alarmerande när unga som är praktiskt lagda pressas in i akademiska banor som de kanske inte trivs med eller klarar av.
Det tragiska i sammanhanget är att denna utveckling även tycks leda till att unga människor mår psykiskt dåligt. Ungdomar känner större prestationskrav, de vill vara framgångsrika och framstå som lyckade. Det kan också upplevas omotiverande när de håller på med någonting som de inte känner att de är ämnade för eller klarar av. Särskilt flickor är utsatta enligt studien. Det är viktigt att förändra denna trend genom att uppmuntra unga att utforska sina naturliga talanger, oavsett om de är teoretiska eller praktiska.
I Sverige får sällan duktiga yrkespersoner utveckla excellens i sitt yrke. Den drivna hantverkaren belönas till arbetsledare och den bästa sjuksköterskan blir administrativ chef. Det anses att göra karriär och det är väl fint om det är ett fritt val, men konsekvensen blir även att individen aldrig utforskar sin yrkesmässiga potential. De som skulle kunna förflytta gränserna för yrket fastnar i stället i administration eller personalledning som det inte alls är säkert att de är mest lämpade för.
Vi verkar ha glömt att det behövs människor som utför praktiskt arbete, som utför transporter, bygger hus och infrastruktur. En god vård kräver människor som tar sig tid med de äldre och sjuka, lägger bandage och kollar blodtryck. Det är viktiga arbeten som inte vem som helst kan utföra på ett bra sätt.
Attityden till praktiska jobb behöver förändras. Det är inte finare bara för att det är vetenskapligt och forskningsanknutet. Att ha en akademisk utbildning är varken bättre eller sämre än något annat, det viktiga är vad individen gör med sina kunskaper. Den som använder sin talang och sin förmåga på ett sätt som ger värde för omgivningen bidrar också till samhällets utveckling. Det budskapet behöver dagens ungdomar få höra.
Alla jobb förtjänar respekt. Det gäller oavsett om det är forskningsstudier eller bokstavligen nere på golvnivån. Vi måste sluta pressa in våra ungdomar på de teoretiska gymnasieprogrammen. Först när vi värderar praktiska färdigheter lika högt som akademiska kommer vi att kunna fylla våra yrkesprogram och trygga samhällets framtida behov av arbetskraft.