Emilia Friberg, högstadielärare i Uppsala.
Nyligen presenterade utbildningsminister Johan Pehrson att Skolsäkerhetsutredningen (SOU 2024:17) kommer att föreslå att lärare i framtiden efter rektorsbeslut kan genomsöka elevers väskor och elevskåp.
Det är problematiskt på flera sätt.
Som lärare har jag ingen väktarutbildning. Om jag hade velat bli väktare, ordningsvakt eller polis hade jag valt att söka någon av de utbildningarna. I stället valde jag en fem år lång universitetsutbildning med målet att bli ämneslärare. Jag vill fokusera på att göra mina elever till kunniga samhällsmedborgare. Att utöka tonåringarnas ordförråd, uppmuntra dem till att läsa samt få dem att förstå världshistorien, hållbar utveckling och mycket mer. Det jag däremot inte vill är att leka väktare.
Enligt Arbetsmiljöverket har våldet mot lärare fördubblats under de senaste tio åren. Lärare är redan en utsatt yrkesgrupp. De gånger som jag har upplevt hot och våld som lärare har handlat om att elever blir provocerade av att jag vill upprätthålla skolans regler. Jag har svårt att se att möjligheten att visitera skåp eller väskor ska göra att eleverna rättar in sig mer raka i leden.
Universallösningen på alla skolans problem tycks vara att vi lärare ska arbeta med så många sidouppgifter som möjligt som inte ingår i vårt kärnuppdrag. Signalen som politikerna sänder är att undervisning är väl inte så viktigt. Det gör mig arg, upprörd och ledsen. Min yrkeskompetens och yrkesstolthet grundar sig i vad som händer i mitt klassrum, det vill säga i min undervisning.
Under mina nio år som högstadielärare i kommunal skola är det tydligt att allt fler arbetsuppgifter hamnar på oss lärare. En liten extrauppgift här och där spelar väl ingen roll?
Den som på allvar vill ha utbildning i världsklass kan inte behandla lärare som någon form av samhällets alltiallo.
Många lärare är högpresterande och vi vill alltid elevernas bästa. I rapporten "Brinna, brann, utbränd" utgiven av Sveriges lärare under förra året går det att läsa om att 36 procent av lärarna riskerar att bli utbrända. Hälften av alla lärare känner sig dränerade på grund av arbetet minst en gång i veckan.
Det är tydligt att lärare inte behöver fler arbetsuppgifter. Politiker måste sluta peka med pekpinnar om att vi ska ha fler arbetsuppgifter som inte fokuserar på kärnuppdraget.
Drömmen lever inom lärarkåren om att vi ska få ett kollektivavtal som reglerar undervisningstiden och tydliggör vad som faktiskt ingår i en lärares arbetsuppgifter. Det skulle ge oss lärare som yrkeskår en större legitimitet att säga nej till arbetsuppgifter som tillhör andra yrkesgrupper.
Det borde vara rätt person på rätt plats, det vill säga rätt profession på rätt plats. Jag är varken väktare, sjuksköterska, ordningsvakt, IT-tekniker, kurator, vaktmästare, psykolog eller polis. Det är inte heller yrken som jag aspirerar på att bli. Trots det så hamnar fler arbetsuppgifter på lärares bord när resurserna till skolan minskar. Jag är lärare och jag vill bara fokusera på sedvanliga läraruppgifter.