De tragiska bilderna från de senaste dagarna på Lesbos har återigen skapat rubriker i hela världen. Mottagnings- och identifieringscentret i Moria har nästan totalförstörts och hela befolkningen på ön – lokalbefolkning, flyktingar och invandrare – tvingas att testas ytterligare en gång. De 12 000 asylsökande som bodde i Moria, varav hälften är kvinnor och barn, befinner sig återigen utan tak över huvudet.
En miljon flyktingar och migranter har sedan 2015 sökt säkerhet i Europa genom att korsa Egeiska havet. Det grekiska folket vet att tvångsförflyttning inte är något som har en början och ett slut, utan är något som kommer att existera så länge orsakerna som driver människor bort från sina hem fortfarande finns: krig, våld, brist på frihet, extrem fattigdom och naturkatastrofer. Ändå vet alla också fem år efter flyktingmottagningskrisen i Europa att när lokalsamhället får bära en oproportionerligt stor börda, utan en samordnad och långsiktig politik och med begränsad ansvarsfördelning, kvarstår problemet. Detta gäller både de flyktingar som fastnat i osäkerhet liksom de lokalsamhällen som upplever att de övergivits och befinner sig i en återvändsgränd.
I Morias aska är det som står på spel inte bara hur man snabbt kan säkra den hjälp som människorna som drabbats behöver. Organisationerna som redan befann sig ute i fält agerade snabbt för att hjälpa myndigheterna att finna brådskande lösningar. Morias 400 ensamkommande barn evakuerades till fastlandet samma dag. Utifrån detta exempel på snabb respons och politisk vilja kan vi se att en välbehövlig förändring håller på att ske.
Tröttheten och problemen på öarna är verkliga och långvariga. Mer stöd behövs från EU:s medlemsländer. Det senaste omplaceringsprojektet för ensamkommande och mycket utsatta barn har visat att det är genomförbart. Men det som också behövs är lugn och försiktighet på lokal, central och europeisk nivå samt en vilja att hitta lösningar. Lösningar finns inte i våld, främlingsfientliga röster eller politisk populism. Lösningar kräver att man tar ansvar och anstränger sig för att tillämpa förändringar så att återvändsgränden inte cementeras. Avvecklingen av öarnas anläggningar bör fortsätta parallellt med att säkerheten, skyddet och hälsan för alla deras invånare säkerställs, samtidigt som asyl-, mottagnings- och integrationsförfarandena tydligt klargörs.
När tusentals familjer är hemlösa och har förlorat sina få tillhörigheter i en pandemi som drabbar oss alla är frågan inte bara om och var tälten för att skydda dem kan slås upp. Det som står på spel är om vi kommer att låta askan dölja livets värde och det hopp och den mänsklighet som människorna i Lesbos så stolt har hedrat under så lång tid och som har berört hela världen.