Vi håller med Sundman och Nahnfeldt om att det behövs sammanhang där företrädare för sekulära och religiösa världsbilder kan mötas i dialog och ömsesidig respekt. 

För oss med en icke-religiös livsåskådning är mötet däremot svårt att få till, då vi inte bjuds in, utan snarare diskrimineras av stat och kommun.

Trossamfund definieras i lagen som “en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Denna definition används till exempel av Uppsala kommun som argument för att inte bjuda in sekulärahumanister till dialog i samverkansforum med lokala trossamfund. Vidare får inte Humanisterna utse vigselförrättare eller att ta upp medlemsavgifter via skattsedeln - privilegier som endast ges till religiösa livsåskådningsorganisationer. Möten med ömsesidig respekt är lättare om samverkan sker på likvärdiga villkor.

Vi håller också med om att Fogelklous arbete, bland annat för kvinnors likvärdiga villkor, måste tillvaratas.

Fogelklou verkade i en tid då kvinnor inte fick bli präster i Svenska kyrkan. Denna diskriminering motiverades utifrån organisationens teologiska övertygelse, en uppfattning om kvinnans underordning som kyrkan sedan dess lyckligtvis övergivit, men som många andra religiösa samfund bibehållit.

Det motståndet till religion som kommer till uttryck i vår samtid handlar inte bara om rädsla för mötet med det okända. De handlar också om missförhållanden kopplade till religionsutövning som vi väl känner från vår historia och inte vill ha tillbaka. 

Respektfull dialog är bra, men den kan inte bara handla om religionernas positiva bidrag.