I Sverige finns över två miljoner barn som växer upp i olika typer av familjer. Den vanligaste familjeformen är den så kallade traditionella “kärnfamiljen”, enligt SCB. Men familjer kan se ut på många olika sätt och många barn växer upp med fler än två föräldrar, exempelvis i bonus- eller regnbågsfamiljer.
Oavsett familjekonstellation erkänns dock enbart två juridiska föräldrar i Sverige. En social förälder avser någon som tar hand om ett barn utan att vara barnets juridiska förälder eller vårdnadshavare. Det känslomässiga bandet mellan ett barn och en social förälder kan vara lika starkt som bandet till en juridisk förälder.
Det är därför viktigt att det finns trygghet och förutsägbarhet för barnet och alla föräldrar, men tyvärr ser det inte ut så idag. Föräldrabalken utgår från att en familj består av max två föräldrar, vilket kan skapa problem för barn som lever i familjer utanför “kärnmodellen”.
Problemen blir särskilt tydliga i händelse av separation eller dödsfall. Konsekvensen kan bli att barnet förlorar kontakt med någon som i praktiken fungerat som en förälder under uppväxten.
En icke-juridisk förälder har nämligen ingen lagstadgad rätt att träffa sitt barn. Och än värre: barnet har inte någon rätt att träffa sin förälder om den juridiska föräldern vägrar medverka till det.
Barnkonventionen är svensk lag och innebär att barnets bästa alltid ska beaktas i första hand, men hur kan det vara förenligt med barnets bästa att mista en förälder?
Vid konflikter kan nämligen juridiska föräldrar hindra den sociala föräldern från att träffa barnet. En social förälder kan försöka få socialtjänsten att via en domstolsprocess verka för umgänge men det är ovanligt att socialtjänsten medverkar till detta. Som jurister är vi ofta maktlösa i sådana situationer, eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.
Familjebegreppet har utvidgats i svensk lag under 2000-talet genom reformer som exempelvis gett samkönade par tillgång till assisterad befruktning och adoption. Den senaste viktiga lagändringen kom 2022 då föräldraskapspresumtionen blev könsneutral. Gemensamt är dock bilden i lagen av att ett barn bara kan ha max två föräldrar består.
Regeringen tillsatte 2020 en utredning för att utvärdera reglerna i föräldrabalken, vilken 2022 resulterade i "Alla tiders föräldraskap". Jag välkomnar de förslag som framförs i utredningen, exempelvis föräldrafullmakt för en social förälder och möjlighet för en social förälder att väcka talan i domstol om umgänge.
Men jag anser att man bör gå steget längre och utreda möjligheten att erkänna fler föräldrar än två. Behovet är särskilt påtagligt i regnbågsfamiljer när det från start står klart vilka vuxna som vill ta föräldraansvar för det planerade barnet men endast två av dem erkänns rättsligt, men även hos bonusfamiljer i allmänhet.
Barnets bästa är inte och får inte vara en politisk floskel, tomma ord i ett politiskt spel. Barnet gör inte skillnad på juridiska och sociala föräldrar – de behöver alla sina föräldrar lika mycket och alla vuxna behöver kunna hjälpas åt och ta juridiskt ansvar.
Vi behöver införa förslagen i betänkandet från 2022 i vår lagstiftning, men vi behöver gå ett steg längre och reformera det tvåsamma föräldrabegreppet.
Barn väljer aldrig hur de blir till, men det gör deras föräldrar. Låt oss anpassa och modernisera lagen till hur människor faktiskt lever sina liv. Inkludera alla barn i föräldrabalken och ge dem rätten till alla sina föräldrar.