Det händer varje år vid juletid, bråken om traditionerna – man kanske kan säga att det är en tradition…
I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang.
Den historiska personen, den senare helgonförklarade Lucia, används i argument både för och emot olika lucior. De missar dock att luciafirandet hos oss har mycket lite med det henne att göra. Välkände folkloristen Jan-Öjvind Swahn gick så långt som att säga att det hade inget gemensamt utöver namnsdagen, och tittar man på dess historia är det helt uppenbart.
Det moderna firandet är mer tillrättalagt än de gamla folkliga, och en ansträngning har gjorts för att knyta det till helgonlegenden på olika sätt. Det är dock en nykonstruktion under 1900-talet och inte en gammal tradition.
De gamla traditionerna, och det har med säkerhet aldrig funnits en enda luciatradition, har varierat stort över landet och genom tiderna.
De allra äldsta är eventuellt en slags fortsättning av (eller sammanblandning med) gamla hedniska firanden av vintersolståndet. Vid den tiden inföll vintersolståndet runt den 13 december på grund av ett litet fel i den julianska kalendern, och firandet tycks ha gått ut på att människor iklädde sig djurhudar och djurmasker.
Olika former av utklädnad har sedan följt med: Lussebrudar, lussegubbar och lussetroll, för att nämna några, har på olika ställen varit fokus för firandet, och de lussande har krävt mat och sprit i gårdarna.
Först mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet börjar element som känns igen i det moderna firandet dyka upp i högreståndsmiljöer, men långt in på 1900-talet innehöll lussetågen sådant som för många skulle anses främmande, som sotare och bagare. Parallellt med detta fortsatte dessutom lusse att firas med masker, upptåg och annat.
På vissa ställen i Västergötland påminde lussefirandet under 70- och 80-talen mer om dagens Halloween: Barn klädde ut sig till något otäckt och gick runt i grannskapen och tiggde godis.
Vem har rätt att bestämma hur 13 december ska firas? Det är själva kärnan i frågan. De som blir upprörda över att personen som tar Lucias roll inte är kvinna, blond eller vad de uppfattar som svensk, tycks känna att det tar ifrån dem deras tradition. Men vem bestämmer över traditionen? Ofta är svaret att svenskarna måste få bestämma över sina traditioner.
Men även utan att gå in på den svåra frågan vem som är svensk så uppstår ju problemet att även många av dem som alla är överens om är svenska har olika uppfattningar.
Många hedningar firar Lucia för att barnen går i skolor där det anordnas luciatåg eller för julkänslans skull. Andra ser i lusse en levande hednisk tradition med rötter i urgamla seder och bruk, men en tradition som vuxit och utvecklats med tiden, så som allt levande måste göra. Trädets rötter ser inte ut som kronans lövverk, men är del av samma träd.
Och som hedningar är det levande, föränderliga och självförnyande något vi bejakar och hyllar. Det frusna, stelnade är inte levande, det som inte lever blir ett minne blott.
Så till sist finns det bara en som bestämmer. DU bestämmer. DU bestämmer över dina traditioner. De som vill ha luciatåg med en blond flicka i vit dräkt och ljus i håret kan anordna det, men de kan inte få lov att bestämma hur vi andra ska göra.
Jorunn Houvenaghel, ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige
Räv Skogsberg, gode i Samfundet Forn Sed Sverige