Uppsala är en mycket expansiv kommun men med begränsade tillgångar på råvatten av god kvalitet för produktion av dricksvatten. Vi är överens om att stora investeringar för både dricksvatten och avlopp väntar under de närmaste 20 åren samt att det är viktigt att spara vatten. I övrigt är oenigheten nästan total.
Uppsala Vatten (UV) driver envist sina hårt vinklade tolkningar av bland annat VA-lagstiftningen för att försöka dölja den nya taxans negativa effekter och bättra på varumärket.
UV underkänner helt den positiva effekten av att spara vatten med en rörlig brukningstaxa. Detta trots att data från landets kommuner redan 1997 uppvisar ett sådant samband. Vattenbesparing var 1997 en icke-fråga och vattnet var billigt. Den allmänna uppfattningen var då att Sverige hade gott om bra råvatten. Särskilt år 2018 har visat att det var fel. Tror verkligen UV att det inte blir någon skillnad på sparandet om det rörliga priset är 37 kronor per kubikmeter (med rörlig taxa) eller 17 kronor (med nya taxan)? Vad skulle hända om priset steg till exempelvis 57 kronor?
Om den nu planerade taxehöjningen på 12 procent antas har VA-taxan ökat med 51 procent på bara drygt två år.
Svenskt rekord i VA-taxe-höjning? Det verkar också bara vara början enligt UV i debattinlägget. Då får Uppsala mycket dyrt vatten! Några stora byggprojekt pågår inte nu, så huvuddelen av kostnadsökningarna verkar ha gått till kraftigt utökad administration och konsulter.
Skälig och rättvis taxa återkommer många gånger som ett mantra i bolagets inlägg. Det är riktigt att de flesta av landets kommuner följer i huvudsak Svenskt Vattens basförslag till VA-taxa (snart även Uppsala). Frihetsgraden är dock stor mellan fasta och rörliga avgifter och många olika taxevarianter förekommer, ibland på grund av politiska beslut. Det går inte att konstruera en taxa med total rättvisa för alla olika typer av abonnenter. Ett exempel: Omkring 15 kommuner har bara en fast avgift som alla abonnenter betalar oberoende av aktuell förbrukning. Skäligt och rättvist?
I den nya taxan för Uppsala ska 50 procent av inkomsterna komma från fasta avgifter mot 15 procent i dag.
Det finns konkurrensutsatta företag, även sådana med stora kapitalkostnader, med enbart rörliga avgifter för kunderna. Ett exempel är mobiltelefonabonnemang. Ett monopolföretag som UV kan strunta i kundernas önskemål och välja en taxa som gynnar den egna organisationen (som den nya VA-taxan). Befintlig rörlig VA-taxa har dock fungerat väl i cirka 30 år och skulle göra det även i framtiden med god planering. Den upphör dock i början av 2020 enligt beslut nyligen av kommunfullmäktige.
Det är naivt att tro det nu blir effektivare vattenbesparing än med dagens mycket rörliga taxa.
Med den nya taxan sänks priset per kubikmeter kraftigt, de föredömliga småförbrukarna straffas hårt ekonomiskt medan storkonsumenterna gynnas med billigare vatten än i dag.
Det är ohederligt att jämföra VA-kostnaden i Uppsala med landets alla 290 kommuner och sedan dra slutsatsen att UV sköter sig bra. Om man istället jämför med de 25 största kommunerna blir bilden inte så imponerande för UV.
Jag kan inte komma på någon effektivare miljöåtgärd för allmänheten än att hushålla väl med dricksvattnet. Positiva miljöeffekter uppkommer då i en lång kedja, inte minst för Fyrisån genom mindre utsläpp av restföroreningar. Även en liten minskning av den personliga vattenförbrukningen sparar mycket vatten i en stor stad.
ALLA rimliga åtgärder bör användas för att begränsa vattenförbrukningen.
UV ”binder ris åt egen rygg” om sparandet inte blir framgångsrikt, för då krävs stora investeringar för utökad kapacitet i hela VA-kedjan tidigare än nödvändigt.
En brukningsintäkt för UV baserad på 20 procent fasta och 80 procent rörliga avgifter i den nyligen av kommunfullmäktige beslutade nya taxekonstruktionen hade varit en bra kompromiss för miljön, abonnenterna och UV.