Håkan Larsson, samhällspolitisk chef Villaägarna.
Vattenfall höjer nu elnätspriserna i Upplandsregionen med 15 procent, samtidigt som inflationen ligger på låga 1,5 procent. Få om något företag som agerar på en konkurrensutsatt marknad hade haft möjlighet att höja priserna i denna takt. Det om något visar att monopolregleringen måste stramas åt och att ägaren – staten – måste agera.
Elnäten består av lokala monopol, och Energimarknadsinspektionen (Ei) har som uppgift att skapa regelverk som förhindrar överprissättning på denna monopolmarknad. Men det är uppenbart att Ei saknar tillräckliga muskler för att hålla emot prishöjningarna. Trots myndighetens ansträngningar har elnätsbolagen lyckats få igenom avsevärda höjningar det gångna decenniet.
Sedan den nuvarande intäktsregleringen infördes 2011 har de svenska elnätsbolagen överklagat Ei:s beslut om så kallade intäktsramar inför varje tillsynsperiod, till och med 2023. Ei har inte vunnit något av dessa överklaganden. De ständiga överklagandena och domstolsbesluten innebär att det i praktiken är svenska domstolar, inte den reglerande myndigheten, som fastställer hur mycket elnätsbolagen kan höja sina priser. Det är inte en rimlig ordning.
Det är bara att konstatera att Ei idag är för svag i förhållande till de resursstarka elnätsbolagen. Till saken hör att elnätsbolagen inte heller riskerar något när de överklagar beslut. Enligt gällande regelverk kan överklaganden nämligen inte leda till villkor som är sämre för elnätsbolagen än de som beslutats av Ei. Därför finns det inga incitament att avstå från att överklaga.
Resultatet av en svag reglering och ständiga överklaganden är att elnätspriserna har ökat dubbelt så mycket som inflationen (KPI) under det gångna decenniet. Det är betydligt snabbare än i våra nordiska grannländer. Och för perioden 2024–2027 kan de svenska elnätsbolagen öka priserna med ytterligare över 40 procent, efter Ei:s beslut om nya intäktsramar.
Argumenten från elnätsmonopolen är att prishöjningar behövs för att investeringar ska göras. Men om vi ser till förra regleringsperioden, så hade det räckt med en prisökning på drygt en procent för att täcka investeringskostnaderna. Priserna höjdes dock långt mer än så. I stället för investeringar går en stor del av prishöjningarna i ren monopolvinst.
Den svaga regleringen märks nu på energiräkningen, vilket väcker starka reaktioner från Villaägarnas medlemmar. En medlem från Märsta skrev:
"Vi bor i en villa byggd 1969. Vattenfalls abonnemang ökar från 4 916 kronor till 5 652 kronor. Upp 15 procent! Elöverföringen ökar med 14,7 procent."
Medlemmen avslutar mejlet med:
"Kan nog tycka att denna höjning är riktigt magstark!"
Ja, nog är höjningen magstark. För vilket företag på en konkurrensutsatt marknad skulle kunna höja sina priser med 15 procent när inflationen bara är 1,5 procent? Tio gånger mer än den allmänna prisutvecklingen.
Det kan bara ske på monopolmarknader med bristfälliga regleringar.
De flesta rika länder av- och omreglerade sina elmarknader under 1990-talet. Det finns vid det här laget därför gott om exempel på regleringar som både varit relativt lyckade och misslyckade. Sverige måste ta lärdom av dessa.
I Norge har man exempelvis en modell där nätbolagen jämförs med varandra, och de mest effektiva belönas med bättre ekonomiska villkor, medan de som presterar sämre ställs inför skärpta krav på förbättringar. Kombinerat med krav på effektivisering har detta lett till att elnätsavgifterna i stort sett legat stilla sedan systemet infördes 2007.
Det finns gott om andra exempel. Så det går bevisligen att komma åt de skenande elnätspriserna, utan att elnätens kvalité försämras. Men det förutsätter att det också finns en politisk vilja till förändring.
Som ägare av Vattenfall måste staten ta sitt ansvar. Ebba Busch måste kalla till sig Annika Viklund, VD för Vattenfall Eldistribution, för att kräva svar. Vidare måste elnätsregleringen skärpas, och Energimarknadsinspektionen ges tillräckliga resurser för att hejda elnätsmonopolens orimliga prishöjningar.