Svenskarna är långsammast i världen på att begrava sina döda. Den främsta orsaken är att de levandes almanackor är fulltecknade. Inte heller är vi beredda att avsätta särskilt mycket tid till att sörja. För några år sedan visade en Sifo-undersökning att omkring hälften av männen i åldersspannet 30–49 år ansåg att det räckte med att vara borta från jobbet ”ett par dagar” när någon närstående dött. Döden är en olägenhet som snabbt ska röjas ur vägen. Vi vänder blad och går vidare. Livspusslet kallar.
Från många olika håll varnas nu för de psykosociala konsekvenserna av att leva i en ”24/7-värld” där vilodagen bara existerar till namnet och där på-knappen aldrig är av. Vi blir allt mer främmande för den konkreta värld som våra kroppar vistas i. Rastlöst flackar vi runt bland virtuella miljöers korta filmklipp, fragmenterade nyhetsuppdateringar och adrenalinstinna tweets. ”Att vara överallt är att vara ingenstans”, konstaterade den romerska filosofen Seneca redan för drygt tvåtusen år sedan.
I de flesta kulturer och epoker har tidsflödet och rummet interpunkterats och periodiserats. Vi har vigt särskilda tider och platser för fest och vila, för fasta och överflöd, glädje och sorg, för intimitet och politik. På heliga platser har vi samlats kring de frågor som vi alla brottas med: livets mening, vår plats i världen och vår relation till varandra.
I laboratorier och observatorier har vi utforskat materians beståndsdelar och kroppars relationer till varandra. Men det är till tempel och kyrkor vi har burit våra våndor, vår glädje och vår förundran. De existentiella frågorna har i myter och riter, i litteratur, konst och musik, klätts i ord, färger, rörelser och toner. Tillsammans har de utgjort ett holistiskt språk som inte har syftat till att förklara världen utan till att öppna den. Här har vi odlat uttrycksformer för att bejaka insikten att livet i grunden är ett undflyende mysterium som inte låter sig infångas i vare sig provrör, grafer eller tabeller.
Men i en tid där vi söker kontroll över livets alla aspekter faller det sig naturligt att närma sig också oss själva och andra som mät- och vägbara ting. Vi vänder oss därför till appar som kartlägger vårt ”kvantifierbara jags” biologiska funktioner och uttryck: puls, sömnrytm och näringsintag. Men inga appar lyckas ringa in oss. För vår själ kan inte mätas eller räknas, varken i pengar, kalorier eller antal ”klick”.
Psykisk ohälsa utgör idag närmare hälften av alla pågående sjukskrivningar i vårt land. Bakom ökningen finns många orsaker. En av dem är nog samtidskulturens oförmåga att tillgodose vissa grundläggande, icke-materiella, mänskliga behov. Vår civilisation har på det hela taget varit ganska bra på att tillgodose våra kroppsliga behov. Men våra själar är undernärda.
När pandemin slog till fylldes vi av osäkerhet och rädsla. Men kanske anade vi också en känsla av att stå inför en glänta i tiden, en ny och sällsynt möjlighet. Kanske skulle pandemin, genom att påminna oss om allas vår skörhet, svetsa oss samman? Kanske skulle tempot skruvas ner och ge oss ett tillfälle att återupptäcka något värdefullt i varandra, vår värld och i oss själva? Och kanske skulle de omställningar pandemin tvingat oss till bidra till att förbereda oss för de långt mer genomgripande förändringar som klimatförändringarna kräver?
Det är för tidigt att utvärdera pandemins konsekvenser. Men så här ett drygt år efter utbrottet verkar den inte ha lyckats vidga perspektiven, stärka solidariteten eller föranleda kritisk självreflektion. Tvärtom. Isolationismen ökar, armbågarna blir vassare och tonläget i det offentliga samtalet hårdnar.
Den ansedda tidskriften The Lancet Psychiatry publicerade i augusti 2020 en omfattande undersökning, baserad på information från över 420 000 personer, som visar på en påtagligt förhöjd risk för psykisk ohälsa i samband med pandemin. Det bekräftar väl det vi alltid vetat – att vi behöver varandra och meningsfulla sammanhang att ingå i.
Som svar på denna existentiella kris erbjuder oss en växande marknad en uppsjö av quick fixes och bedövningsmedel. Men det är nog inte främst i våra personliga biografier vi finner förklaringen till vår vilsenhet utan i en samhällsordning som blir allt mer oförmögen att värna såväl mänskligt som icke-mänskligt liv mot de krafter som vill förvandla dem till handels- och förbrukningsvaror.
Naturlagar och biologiska processer sätter ramarna för våra liv som biologiska varelser. Men för den miljö vi själva skapar – våra samhälleliga strukturer, vår teknologiska infrastruktur och våra organisationsformer – bär vi ansvaret. Det är inte människolivet som ska anpassas till systemen utan tvärtom. Glömmer vi det riskerar vi att förlora oss själva. Vi blir så upptagna av vårt ”livspussel” att vi riskerar att tappa bort några av dess viktigaste bitar, de som fogar oss samman med varandra, våra döda och våra efterkommande. Vi behöver nu ett språk för att förstå oss själva och för att möta samtidens oro – både i världen och i oss själva.